Körtelfeber - yes, högvinsten!
Ojdå. Jag har visst fått ge upp det här med ett liv den senaste månaden. Yes, vilket underbart sommarlov det här har blivit...
Naiv som jag är trodde jag läkaren när hon sa att jag hade halsfluss. En veckas penicillinkur senare, fortfarande sjuk. "Jahaja, nu är jag tillbaka!", sa jag till sköterskan som tog diverse prov på mig.
Provresultat: " Ja, det var ju som vi trodde. Du har körtelfeber..."
Och sen hörde jag inte så mycket mer. Det var något om mycket vila, akta kontaktsporter för då kan din mjälte spricka (mysigt?), och ja, det finns ju ingen medicin mot det här, så det är bara att vänta ut det. Tröttheten kan sitta i upp till ett år efter att man har blivit frisk. Underbart, säger man då. Grattis, högvinsten!
Så nu vet jag hur det känns att ha svullna körtlar över hela kroppen. Att ha feber konstant i en månads tid. Att ha så ont i halsen att man gråter när man måste svälja något. Yes. Jag tror faktiskt inte att någon som inte har haft den här pissjukdomen kan förstå hur man mår. Att många läggs in för att halsen svullnar igen så mycket att de omöjligt kan svälja. Jag hann få en medicin som tog ner svullnaden såpass att jag kunde få i mig någon form av vätska även om jag hellre ville skrika, men med en mamma som vakade över mig som en hök låg ett besök till akuten aldrig långt bort.
Nu mår jag bättre. Så bra att föräldrarna till och med vågat lämna mig i några dagar och njuta av sin sista lediga vecka uppe i Sthlm. Men eftersom halsen hela tiden hotar att bli sämre, så var det en tveksam mor som lämnade mig imorse. Men det är lugnt. Jag får en personlig barnvakt under de här dagarna, en ytterst mysig och omtänksam sådan. Så jag ska nog överleva. Kan vi ju hoppas i alla fall. Vem vet, jag kanske till och med kan börja leva snart?
/HM
Naiv som jag är trodde jag läkaren när hon sa att jag hade halsfluss. En veckas penicillinkur senare, fortfarande sjuk. "Jahaja, nu är jag tillbaka!", sa jag till sköterskan som tog diverse prov på mig.
Provresultat: " Ja, det var ju som vi trodde. Du har körtelfeber..."
Och sen hörde jag inte så mycket mer. Det var något om mycket vila, akta kontaktsporter för då kan din mjälte spricka (mysigt?), och ja, det finns ju ingen medicin mot det här, så det är bara att vänta ut det. Tröttheten kan sitta i upp till ett år efter att man har blivit frisk. Underbart, säger man då. Grattis, högvinsten!
Så nu vet jag hur det känns att ha svullna körtlar över hela kroppen. Att ha feber konstant i en månads tid. Att ha så ont i halsen att man gråter när man måste svälja något. Yes. Jag tror faktiskt inte att någon som inte har haft den här pissjukdomen kan förstå hur man mår. Att många läggs in för att halsen svullnar igen så mycket att de omöjligt kan svälja. Jag hann få en medicin som tog ner svullnaden såpass att jag kunde få i mig någon form av vätska även om jag hellre ville skrika, men med en mamma som vakade över mig som en hök låg ett besök till akuten aldrig långt bort.
Nu mår jag bättre. Så bra att föräldrarna till och med vågat lämna mig i några dagar och njuta av sin sista lediga vecka uppe i Sthlm. Men eftersom halsen hela tiden hotar att bli sämre, så var det en tveksam mor som lämnade mig imorse. Men det är lugnt. Jag får en personlig barnvakt under de här dagarna, en ytterst mysig och omtänksam sådan. Så jag ska nog överleva. Kan vi ju hoppas i alla fall. Vem vet, jag kanske till och med kan börja leva snart?
/HM
