Mamma Mia!
Okej, jag erkänner; ABBA är nog ett av de bästa banden någonsin. Om inte annat så kommer deras musik alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Och ja, det skadar ju inte att det går att göra både musikal och film på den. Filmen sågs idag, och eftersom det var så längesen jag såg musikalen så vågar jag nästan påstå att filmen var bättre. Herregud, Colin Firth hade ju en av huvudrollerna, hur kan filmen inte vara bäst då?
Skola imorrn igen, och nu börjar det på riktigt. Pepp? Inte ett dugg. Om jag bara kunde lista ut vad jag vill göra med mitt liv så skulle jag gärna börja med det nu istället för oändliga fortsatta studier. Faktiskt. Så snälla, ge mig lite självinsikt!
/HM
Kom hem, kom hit, jag saknar dig.
Första skolveckan är avklarad. Jag har klarat av att skämma ut mig inför hela skolan utklädd till en rönn. Och jag har kommit fram till att jag redan är trött på allt, på min klass, på långa dagar och på negativ energi. Jag förstår inte hur jag ska klara två år till på det där stället. Det enda som har lyst upp den här veckan har varit en tillfällig flytt till Partille, till min varma och trygga famn. Men när den försvinner i fyra månader, vad förväntas jag göra här hemma i kylan? Nej, det får nog bli en resa dit till Peking.
Syster min är bäst på planering. Åtta minuter innan bussen går frågar hon om jag vill följa med till Öjersjö, så jag slänger ner lite saker i väskan och springer (!) till bussen som blir kommer samtidigt som oss. Jag får inte springa nu egentligen, men jag överlevde. Även om jag satt och kände efter på bussen om illamåendet var dålig kondition eller sprängd mjälte (troligare det första). Därefter följde ytterligare promenad och "de omutbara", en gangsterfilm som faktiskt var bra. Är det någon som vågar gissa hur otroligt trött och seg den här lilla tösen är idag?
Imorgon blir det Mamma Mia på bio, efter att för några år sedan sett föreställningen i Sthlm. Jag litar på att filmen är lika bra, men annars är det ingen större förlust, då en av fördelarna med att gå på bio med familjen är att man slipper betala själv.
Kvällen bjuder på revbensspjäll och vindruvor, det absolut bästa jag vet. Något som skulle göra kvällen bättre vore pojken min, men jag orkar inte kidnappa någon från Danmark ikväll. Jag får lita på att min kidnappningsförmåga fungerar bättre nu i veckan, för tiden fram till mitten av septembeer håller på att ta slut.
Du har nog inte insett hur mycket jag saknar dig när du inte är här.
/HM
Arbete bra, men ledighet bäst
Två veckor senare... och jag lever än! This calls for a toast! Rikare på arbetslivserfarenhet, berörd av människors livsöde och en inblick i hur jag tänker anta att jag kommer att leva om de inte kommer på någon mirakelmedicin mot alzeimers, och ja, parkinson för den delen också. Med tre av fyra sjuka mor- och farföräldrar har jag oddsen emot mig. Från farfar har jag inte ärvt så mycket (inte utseende, pigment - den mannen blir pepparkaksbrun, själv blir man tomat), visserligen ett visst lugn, men det har morfar också. Så jag tänker hoppas på att friskheten på äldre dar beror på farfars gener, ingen annans.
Mitt stora problem är att jag tar åt mig. När folk blir förbannade, förvirrade, trötta, ledsna, rädda... då känner jag innerst inne att det är mitt fel. Det spelar ingen roll att jag VET att det inte är det, jag KÄNNER ändå hur jag bara vill ta den här människan i famnen och krama henne/honom lugn. Och det har jag också försökt med några gånger, även om jag vet att det ofta inte hjälper dem. Men det hjälper mig, och om jag inte ska bli förstörd av detta så måste jag få känna att jag i alla fall försökt.
Sista dagen idag, och jag fick en blomma och ett fint omdöme att ta med mig in i framtiden. Jag rodnade när jag fick en present sådär och tackade gudarna för att jag tagit med mig fikabröd. När denna lilla tösen fyllt myndig är hon välkommen tillbaka, en möjlighet som jag uppskattar. Men antagligen så kommer jag att vilja försöka prova på något nytt. Äldreomsorg är, även om det visserligen är ett alltför underskattat arbete som förtjänar med credit och med cash, kanske inte det jag vill pyssla med i framtiden. Jag känner att jag måste prova på andra saker, om jag någon gång ska komma till en slutsats med vart mitt liv ska ta vägen.
Imorgon blir det avskedsfest för Ellen, Josse och Karin, även om min kropp av någon anledning fått för sig att vi kör en till miniomgång av körtelfeber. Men det får väl gå. Eller rättare sagt - jag ska gå. För en otäck magkänsla säger mig att det här kommer at vara sista gången på länge som vi ses allihopa, för att inte tala om att jag inte sett någon av dessa människor på hela sommaren! Och de kommer inte att finnas i skolan på måndag heller, de ska ut i världen... Det är bara jag som ska tillbringa två år till i skolbänken... snälla, låt dem gå fort!
/HM
Annorlunda allergi?
Idag kan jag nästan svälja födan utan att gråta för att det gör så otroligt förjävligt ont i halsen. Yes, framsteg!
Och inget blir som jag har tänkt mig. Och jag blir aldrig nöjd, och tiden rinner ifrån oss. Och när du inte är här så saknar jag dig. Fan också. Och jag vet att jag måste bli frisk någon gång snart. Mamma nynnade fram något om olika bakteriefloror och att det tar tid att vänja sig. Grattis, du är allergisk mot din pojkvän.
Snart, mycket snart ska jag ta och däcka på min stora tomma säng. Och be till Han däruppe att jag får sova lite, orka med imorrn, bli frisk, bli lycklig... För mycket begärt?
Skitsamma.
/HM
