'Cause you know...
Jag tror att lycka kanske känns nästan såhär. Men jag är inte säker, för jag har aldrig upplevt det innan.
/HM
Eurovisionsfeber?
Och jag vet inte varför jag blev så förvånad igår. Sverige har sedan länge stigit ner från schlagertronen, inte ens de forna vinnarna kan få oss in i leken igen. Nej, vinsterna har flyttat österut, och lika bra är väl det. För om vi ser på en del av gårdagens bidrag (läs tyskland) så var det ren katastrof. Men jag kan inte sluta älska Eurovisionen ändå, det är ändå så kul att se alla skämma ut sig.
Parantes - jag avgudar Frankrikes och Spaniens bidrag.
En till parantes - Igår var faktiskt äkta mys.
Och jo - nu inser jag att det förflutna aldrig kommer att bli smärtfritt. Det kommer komma tillbaka och bita mig hårt, daska till mig på kinden, fälla mig och sparka lite till. Och jag måste sluta att återvända till det, men det går ju inte. Men det är faktiskt onödigt att uppmuntra till egen smärta, eller hur? Så snälla förflutna... lämna mig ifred nu.
/HM
Det här med att ringa.
Det är allmänt känt att jag har telefonskräck (I'm working on that), men jag är ändå ingen fegis. Bara en liten envis jävel när jag måste.
Nu är det såhär, att jag hatar samhällets outtalade förhållningsregler till vem som ska ringa vem. Uppenbarligen har killen ensamrätt, något som jag sällan brukar bry mig om. Men för en gångs skull tänkte jag, att nu ska jag testa att leka liten snäll och oskyldig flicka en stund. Bah.
Men tålamodet är det dåligt med! Som någon pojke påpekade, om man ringer är man uppenbarligen intresserad.. så varför ligger det privilegiet/ansvaret hos våra manligare vänner? Vad är det för bullshit? Varför får inte vi visa intresse på samma sätt?
Nu är det ju så, att han ringde, och jag blev uppriktigt glad. Så det här är inte ett bittert "hata-män-som-är-idioter-och-inte-hör-av-sig"-inlägg, ohnej. Jag är egentligen glad. Faktiskt.
Men samhället, jaa... vad kan man säga om det?
Kanske jag kan ringa och klaga till det? Eller, är samhället också en man...?
/HM
Lukas, sov nu så gott, min älskling <3
Lukas Texas Müllerström avled idag vid tolvtiden. Hon har mått sådär sedan i fredags, och idag när hon skulle få frukost trillade hon bakåt när hon ställde sig på bakbenen. Ytterst ovanligt beteende för en kanin. Dessutom vädrade hon hela tiden, som om hon kunde känna att slutet närmade sig. Det kunde jag med.
Lyfte upp henne och tog in henne. Satt där på sängen med henne i famnen. Hon fick ryck, försökte hoppa ut i ingenstans, vädrade. La sig sedan utmattad ner tvärs över mig. Skakade och drog några sista rosslande andetag, spärrade upp ögonen och munnen, åh, min älskling hade så ont. Jag höll henne då det sista livet rann ur henne. Om du inte har varit med om att någon dör i din famn, så kan du inte förstå hur det känns. Att någon som alltid varit där bara är borta. Man vill inte tro det. Kanske hon fortfarande andas, känner du något hjärtslag? Ändå vet man så väl.
Visste ni att man inte kan stänga ögonlocken på en död kanin?
Vi tog henne med ut till en promenadstig vid en å. Där, i gläntan vid en alldeles egen minnessten, ligger hon nu. Ensam. Åh, att få hålla henne en gång till, andas in henne, sjunga för henne, känna mjukheten och värmen.
Jag kommer att sakna dig och älska dig, för alltid <3
/HM
Lämna det bakomflutna framför dig..?
Något som jag gärna gör oftare är att gå på musikal. Eller andra föreställningar också för den delen. Idag har jag fått dubbel dos, and I'm loving it. Musikalen var SÅ BRA att jag på riktigt trodde att jag såg på en föreställning framförd av proffs som sysslat med detta i flera år! Rysningar, så bra var det...
Åh, fiol! Och åh, rysningar av den sången! Men, dansare, det hade jag klarat mig utan.
Bah, ont i magen och ont i armen, och jag orkar inte ens hitta på någon ordentlig ursäkt till att skippa gympan imorrn. Men jag klarar inte friidrott, det är ett djävulens påfynd, och alla hatar det. Nåja, jag i alla fall. Jag har varit duktig hela terminen, imorgon tänker jag busa till det lite.
Och imorgon.
Gah, nervös?
Ohja.
För att sjunga?
Nejdå.
För publiken?
Ohja.
Godnatt.
/HM
En kramgo liten Hanna
Uppenbarligen är det meningen att man ska tycka att man är bra på saker, eller bara bra rent allmänt. "Det handlar om självförtroende" säger P., som jag för tillfället är förbannad på för att han vägrar ge mig konkreta svar på vad jag ska göra, men han vet ju "att du har ganska höga krav på dig själv". Låt oss inte underdriva. Jag har gigantiska krav på mig själv.
Uppenbarligen är just min smarthet min bästa egenskap. Om man ska tro de små mer eller mindre opersonliga meddelandena som jag fick på min rygg under tidigare nämnda lektion. Vidare, är jag uppenbarligen söt, kramgo, påhittig, trevlig, går att lita på till 100 %, och så har jag snygga kläder. Ehm, jahaja, tack. Det är alltid trevligt med sånt här, men det är så svårt att tro på. Men, helt ärligt, så måste jag ju vara nöjd. Det som folk skrev på min rygg är det som alla vill att man ska tycka om en. Så ja, jag får väl tro att jag kan vara sådan. Ibland. Tur att vi aldrig kör med dåliga egenskaper.
Nu är mina naglar röda igen. Jag har blivit lite kär i den färgen. Innan fick jag panik på till och med mesrosa, men nu tycker jag att det är trevligt. I guess we could say that I like the attention.
Bah, franskan kändes som bortblåst imorse. Satt där och förstod inte vad tusan de snackade om på det där himlans bandet. Blä. Eller ja, jag vet i och för sig inte hur mycket jag förstod, vem vet, jag kanske fick alla rätt. Jo tjena.
Tågen ska ha stryk.
/HM
They say it's not like on my flatscreen tv...
..it's got to be like on my flatscreen tv!
Åh, Billie & the Dancers får mig alltid på så gott humör. Varje gång jag sätter på mp3:n känner jag efter vilket humör jag är på. Ibland behöver jag rock, ibland behöver jag glädje, ibland behöver jag lugn. Men allt oftare behöver jag bara höra just den där rösten för att bli helt lugn och glad. Rösten är en sådan sexig sak hos en kille, som kan få den fulaste killen att bli en flickidol. Ja, ni vet vad jag menar.
Matte nationellt idag, del två. Den stora med miniräknare och allt. Och vet ni vad? Jag tror att det gick riktigt bra. Matte är det enda ämnet som jag har nu där jag aldrig tvekat på min egen kapacitet. Men jag blev aningen förbannad när det kom just det talet som B. (världens bästa lärare) förklarat hur man räknar ut med logaritmer, vilket i och för sig är c-kurs, men det skiter jag i. Om det underlättar att räkna, så vill jag lära mig det. Men nu var det som bortblåst. Attans vad jag svor då. Men jag fick räkna ut talet som man skulle, enligt matte a, istället. Det fungerar ju det med.
Tre timmar håltimme. Intervju med en gotlänning, fika och lek på café. De som satt inne på caféet stängde till slut dörren ut till oss, där vi satt och väsnades. Undrar om det bara var jag som hade tillräckligt med vett i mig att tycka att det är pinsamt att sitta mitt i centrum och leka en ganska högljudd lek?
Yey, nu är det bara franska nationella kvar. Och jag orkar så inte bry mig. Har insett att jag nästa år läser både franska och spanska. Yey.
/HM
Hisingen luktar (fortfarande) gräs, mamma
Helt sinnessjukt trött. Vad blev det nu, två timmars sömn efter att ha festat halva natten, och därefter blev det gudstjänst. Jag älskar min planering. Tur att man kan blunda på gudstjänst och komma undan med att man har en "religiös stund". Aldrig har jag varit så nära att stensomna i kyrkan.
Egentligen skriker min kropp efter att få krypa ner i en varm säng, bara sova tills jag vaknar av mig själv. Tackgudskelov för sovmorgon imorrn, gaah, annars hade liten Hanna inte varit så glad nu. Hmpf, när vi kom hem från Göteborg idag däckade jag i en solstol. Och sedan på sängen. Och sedan nästan när jag promenerade.Och sedan på soffan. Och snart framför datorn. Sängen nästa? Kanske?
Nåja, Hisingen har återtagit lite av den cred som den himlans ön förlorade på grund av några av dess mindre smarta invånare. Men jag sitter fortfarande på helspänn, då när vi åker över bron. Åh, kan någon ta en tavelsudd och radera just de delarna från mitt minne? Jag tror att jag klarar mig ändå.
Men som sagt, hisingsfolket har givits en andra chans. Don't mess it up, säger jag bara.
Och jag vet inte om jag ens vågar, vågar hoppas. För det brukar ju inte bli så bra. Men jag tänker nog våga ändå. För man måste ju försöka, right?
Om jag ska vara ärlig, och det ska jag, det vågar jag, det vill jag...
... så tänker jag hoppas.
/HM
Grillkväll i Landvetter
Min tilltro till grillning är återuppväckt. Igår var det grillmys bland vitsippor och massor av trevligt folk. Det var helt sinnessjukt mysigt. Och kubb i mörker, det är helt klart underskattat; det tillför lite extra spänning. Jag tycker dessutom att kroppsvärme och allsång runt brasa är två otroligt bra grejer. Jajamensan.
Släktprojektets framfart börjar avta. Repotaget blir jättefint, båda mina kära föräldrar grät när de läste det, får man pluspoäng för det tro? Men analysen i det hela... ja, vi kan ju säga såhär att jag tror att jag hamnade på fel linje trots allt. Samhäll handlar om analysering. Och jag vill ha raka svar. Hjälp.
/HM
Sköna maj, välkommen!
Fyra dagar ledigt, en riktig långhelg, det tackar man inte nej till! Valborg spenderades ute i E-by, med korv- och maschmallowgrillning där i beckmörkret. Förutom vår lilla brasa fanns det inga ljuskällor, förstår ni att vi hade kul med att se något? Men, nåja, hela situationen i sig var sjukt mysig, men jag var på så knäppt humör! Galet var det, att jag inte orkade vara social, eller glad, eller flörtig, eller ja, bara närvarande. Nej, inte världens bästa kväll för min del kanske, men som sagt, mysigt var det ju i alla fall.
Igår, däremot! Borås, den bortglömda staden, stod på schemat, och jag har TJATAT hål i huvudet på folk för att få med mig någon. Och jag skämdes när jag tidigt samma dag insåg att jag glömt bort en av mina käraste vänner. Och visste ville hon följa med! Weei! Röd Rock var det, anordnat av bland annat SSU, och efter en förflyttning av hela grejen till en inomhuslokal, drog de igång en timme och en kvart efter utsatt tid. Först ut var Noll Kontroll Utan Fjärrkontroll, ett gulligt och musikaliskt tjejband som när de inte har sådana ljudproblem, och blir lite säkrare och tajtare lär bli riktigt bra. Därefter kom Cirkus Miramar, män i sina bästa åldrar. Sångaren var dock galen, och jag är inte säker på om de faktiskt lyckades flörta med sig två minderåriga fans efter konserten eller inte. Jag såg nog i syne.... Men de var faktiskt bra, lite brötiga för min smak kanske...
Sedan! Navid Modiri och Gudarna, MUMS! Det var alldeles för länge sedan jag såg dem nu, och min kärlek för dem är återuppväckt. Hitintills hade vi suttit vid sidan av i lokalen, men nu var det dags för mig att ge mig in i smeten och shaka loss! Jag är inte förtjust i att stå själv och dansa bland en massa tajta gäng, men vad gör man inte? Navid hade den bästa bandpresentationen ever (en version av Don't Worry, Be Happy), och utstrålade sån energi. Och jag tänkte inte ens på att Svedung fattades, för det gjorde han inte. Alltså, han var inte med om någon missuppfattade det, men bandet klarade sig alldeles utmärkt utan honom. Och idag fyller Navid 25, så grattis till honom!
Imorgon ska jag in till stan, på en fika som jag inte vet om jag orkar med (och OM du läser det här, så ta inte illa upp, men jag är trött). Därefter har jag hört rykten om grillning, och om jag är mer pepp imorrn så blir det nog kul. I vilket fall som helst var det en evighet sen jag träffade dessa människor, och jag tror att jag saknar dem, lite.
Nu, ska liten Hanna sova. Minsann.
/HM
