Hanna

Det är allmänt känt att jag har telefonskräck (I'm working on that), men jag är ändå ingen fegis. Bara en liten envis jävel när jag måste.

Nu är det såhär, att jag hatar samhällets outtalade förhållningsregler till vem som ska ringa vem. Uppenbarligen har killen ensamrätt, något som jag sällan brukar bry mig om. Men för en gångs skull tänkte jag, att nu ska jag testa att leka liten snäll och oskyldig flicka en stund. Bah.

Men tålamodet är det dåligt med! Som någon pojke påpekade, om man ringer är man uppenbarligen intresserad.. så varför ligger det privilegiet/ansvaret hos våra manligare vänner? Vad är det för bullshit? Varför får inte vi visa intresse på samma sätt?

Nu är det ju så, att han ringde, och jag blev uppriktigt glad. Så det här är inte ett bittert "hata-män-som-är-idioter-och-inte-hör-av-sig"-inlägg, ohnej. Jag är egentligen glad. Faktiskt.

Men samhället, jaa... vad kan man säga om det?

Kanske jag kan ringa och klaga till det? Eller, är samhället också en man...?

/HM