Klockan är snart elva...
Det här är inte likt mig. Jag som behöver min skönhetssömn på MINST åtta timmar, sitter här nu, och klockan tickar på. Och jag gör inte ens något vettigt! Eller, ja, jag väntar på en film, but still. Jag borde sova. Snart.
Ingen har väl missat att det nästan är sommar nu? Och att solen sänder varma kyssar till alla som ids vara ute. Men jag är lite tjurig på den, eller nej, på att jag inte fick farfars pigment. För nu sitter jag här, lite lätt röd, för att jag råkade befinna mig i solen en stund. Detta går jag igenom varje år. Först bränner jag sönder hela kroppen (armar och bröst främst), sedan blir jag blek igen. Men attans, i år kanske jag kan få slippa? Om jag tar det lugnt, så kanske det går bra, jag blir fin och brun? Vi kör en ny testomgång nästa år.
Nu började visst Sex and the City igen. Så det får bli min kvällsunderhållning. Imorgon har jag matteprov, och jag borde ha tillbringat dagen med att plugga inför det. Men icke. Sett från den ljusa sidan, så börjar jag inte förrän fem i tolv. Så lite tid har jag ju innan...
Godnatt, när det nu blir.
/HM
Varför har jag så svårt att hitta någon?
Den tanken brukar jag kunna sitta och leka med i flera timmar, fantisera om hur jag blir ögonblickskär i världens underbaraste man, hur jag faller pladask för hans charm och trygghet. Hur han omsluter mig och allting i livet känns vettigt, får en mening. Hur jag plötsligt betyder allt för någon.
I vilket fall som helst kommer jag aldrig fram till något annat svar än att jag är för krävande, för kvävande och för naiv. För jag faller pladask, ganska ofta ska jag tala om, men aldrig är det någon som ger mig samma känslor tillbaka. Någon enstaka gång har jag hört om någon som faktiskt fallit för mig, en helt underbar person var det till och med en gång, men det har varit dålig tajming och ja, det har inte blivit av.
Nu kommer vi till kärntanken i mina funderingar. Jag är dessvärre omgiven av söta små vänner som aldrig är singel längre än en vecka innan de hittat en ny man (pojke) som är helt galen i dem, och de är så kära och det är så RÄTT. Varje gång. Nu säger jag inte att just den här gången är fel för dem, så ta inte illa upp mina små sötnosar som känner igen er, men jag börjar se ett mönster. Och visst, några av dessa killmagneter är så söta så man bara dör, antar jag, men helt ärligt. Det kan jag också vara om jag bara orkar. Tro det eller ej, men jag kan till och med vara riktigt charmig. Precis som jag antar att de är. Så varför händer det inte mig?
Och jag har ändrat mig på en ny punkt. Jag vill visst vara social. Jag dör om jag inte får träffa lite nya härliga människor snart. Om någon vill släpa med mig någonstans (konsert är aldrig fel, men om det är 18 så vill jag inte ens höra om det), så är jag positiv till att bli frågad. För nu börjar vårsolen påverka även mig. Nu vill jag ut och vara ung!
/HM
I vilket fall som helst kommer jag aldrig fram till något annat svar än att jag är för krävande, för kvävande och för naiv. För jag faller pladask, ganska ofta ska jag tala om, men aldrig är det någon som ger mig samma känslor tillbaka. Någon enstaka gång har jag hört om någon som faktiskt fallit för mig, en helt underbar person var det till och med en gång, men det har varit dålig tajming och ja, det har inte blivit av.
Nu kommer vi till kärntanken i mina funderingar. Jag är dessvärre omgiven av söta små vänner som aldrig är singel längre än en vecka innan de hittat en ny man (pojke) som är helt galen i dem, och de är så kära och det är så RÄTT. Varje gång. Nu säger jag inte att just den här gången är fel för dem, så ta inte illa upp mina små sötnosar som känner igen er, men jag börjar se ett mönster. Och visst, några av dessa killmagneter är så söta så man bara dör, antar jag, men helt ärligt. Det kan jag också vara om jag bara orkar. Tro det eller ej, men jag kan till och med vara riktigt charmig. Precis som jag antar att de är. Så varför händer det inte mig?
Och jag har ändrat mig på en ny punkt. Jag vill visst vara social. Jag dör om jag inte får träffa lite nya härliga människor snart. Om någon vill släpa med mig någonstans (konsert är aldrig fel, men om det är 18 så vill jag inte ens höra om det), så är jag positiv till att bli frågad. För nu börjar vårsolen påverka även mig. Nu vill jag ut och vara ung!
/HM
Nödutgång - stress och snörvel
Snörvel.
SNÖRVEL.
Underbart är det att leva. Ja sannerligen, nu är det vår och alla är glada och solen skiner och fåglarna kvittrar och blablabla.... Nej, jag är inte glad just nu. För jag är täppt i näsan och huvudvärk har jag. Men dagen har faktiskt varit väldans produktiv, kanske inte just med de saker som jag borde ha prioriterat, but still.
Igår och idag har det alltså varit skrivarkurs. Slutspurten för att bli klar med vår diktsamling, som efter många om och men tituleras som "nödutgång". Nåja, det får väl duga, för ingen orkade komma på något bättre. Ingen orkade idag överhuvudtaget lägga ner någon extra energi på onödiga detaljer, huvudsaken var att alla dikter var på plats och bilderna åtminstone i rätt ordning. Resultat: allmän stress och dåligt humör från vår ledare som smittade av sig något förskräckligt på oss andra. Jag kom undan relativt enkelt, eftersom min förkylning satt mig i en egen liten bubbla där jag inte är helt med. Dock blev systrami och jag aningen pissed off när det stod klart att vi inte skulle få cred för just de bilder som vi tagit. Så vi har baskemig tagit på oss att skriva in det innan boken går i tryck. Fotona är faktiskt en kreativ process, minst lika mycket som dikterna! Synd bara att det var så svårt att få vår envise författare att förstå det...
Åh, jag tror att jag är på god väg att tappa min sociala förmåga. Eller i alla fall viljan att vara social. Ikväll kommer jag att sitta hemma med mina kära föräldrar, se på någon söt liten film, inte göra något vettigt. Istället för att dra iväg och äta tacos (som uppenbarligen ska vara den mest sociala maträtten, ÖVERSKATTAT säger jag) med några kompisar som jag verkligen har försummat. Eller så har de försummat mig. I vilket fall som helst så kommer jag inte ens ihåg senast jag träffade dem. Fy skäms. Men jag är egentligen inte ens ledsen för det, jag bryr mig inte riktigt. För jag känner inte behovet av att träffa någon, just nu.
Det känns som om det är dags att någon slår hål på min skyddsbubbla som hittills skyddat mig mot brustna hjärtan och andra svek. För nu vill jag börja leva igen....
Apropå leva.... valborg, några idéer?
/HM
SNÖRVEL.
Underbart är det att leva. Ja sannerligen, nu är det vår och alla är glada och solen skiner och fåglarna kvittrar och blablabla.... Nej, jag är inte glad just nu. För jag är täppt i näsan och huvudvärk har jag. Men dagen har faktiskt varit väldans produktiv, kanske inte just med de saker som jag borde ha prioriterat, but still.
Igår och idag har det alltså varit skrivarkurs. Slutspurten för att bli klar med vår diktsamling, som efter många om och men tituleras som "nödutgång". Nåja, det får väl duga, för ingen orkade komma på något bättre. Ingen orkade idag överhuvudtaget lägga ner någon extra energi på onödiga detaljer, huvudsaken var att alla dikter var på plats och bilderna åtminstone i rätt ordning. Resultat: allmän stress och dåligt humör från vår ledare som smittade av sig något förskräckligt på oss andra. Jag kom undan relativt enkelt, eftersom min förkylning satt mig i en egen liten bubbla där jag inte är helt med. Dock blev systrami och jag aningen pissed off när det stod klart att vi inte skulle få cred för just de bilder som vi tagit. Så vi har baskemig tagit på oss att skriva in det innan boken går i tryck. Fotona är faktiskt en kreativ process, minst lika mycket som dikterna! Synd bara att det var så svårt att få vår envise författare att förstå det...
Åh, jag tror att jag är på god väg att tappa min sociala förmåga. Eller i alla fall viljan att vara social. Ikväll kommer jag att sitta hemma med mina kära föräldrar, se på någon söt liten film, inte göra något vettigt. Istället för att dra iväg och äta tacos (som uppenbarligen ska vara den mest sociala maträtten, ÖVERSKATTAT säger jag) med några kompisar som jag verkligen har försummat. Eller så har de försummat mig. I vilket fall som helst så kommer jag inte ens ihåg senast jag träffade dem. Fy skäms. Men jag är egentligen inte ens ledsen för det, jag bryr mig inte riktigt. För jag känner inte behovet av att träffa någon, just nu.
Det känns som om det är dags att någon slår hål på min skyddsbubbla som hittills skyddat mig mot brustna hjärtan och andra svek. För nu vill jag börja leva igen....
Apropå leva.... valborg, några idéer?
/HM
Oh, I wish I could dance
Inne i en gigantisk jag-orkar-inte-period. As if I'm ever out of it, men ändå. Den här veckan har inte varit kul för fem öre. I tisdags däckade jag i två timmar efter skolan, onsdagen blev en dag hemma efter, ja, låt oss säga att jag inte hade mycket för att äta frukost den dagen, och idag har mitt huvud fått för sig att det ska börja jävlas. Göra ont och brännas. Men baskemig, jag gick idag och skrev en uppsats på engelska om hur underbart kul vi hade det på Peace & Love förra året.
Det blir nog ingen festival i sommar. Absolut inga pengar, än så länge inte ett jobb i sikte (jag HAR tamigtusan sökt ett par stycken, och väntar ivrigt på svar), och om jag får pengar så känns det som om de måste gå till en Barcelona-resa. För jag får nästan dåligt samvete om jag inte åker dit. Men samtidigt, så vet jag inte om jag orkar... jag ska ju ändå till Madrid, någon måtta får det vara, jag kan inte ens språket! Hah, och spanjorer är ju inte ens så heta att det är värt det... tss.
So you think you can dance? - jag erkänner att jag ser på det varje gång. Och jag sitter här och önskar, önskar så hett, att jag kunde röra mig sådär smidigt, sensuellt, och inte bara vara ben och armar i en konstig kombination. Jag vill vara glädje, sexig, oemotståndelig. Det vore en trevlig omväxling från sorgsen, osäker och klumpig.
/HM
Det blir nog ingen festival i sommar. Absolut inga pengar, än så länge inte ett jobb i sikte (jag HAR tamigtusan sökt ett par stycken, och väntar ivrigt på svar), och om jag får pengar så känns det som om de måste gå till en Barcelona-resa. För jag får nästan dåligt samvete om jag inte åker dit. Men samtidigt, så vet jag inte om jag orkar... jag ska ju ändå till Madrid, någon måtta får det vara, jag kan inte ens språket! Hah, och spanjorer är ju inte ens så heta att det är värt det... tss.
So you think you can dance? - jag erkänner att jag ser på det varje gång. Och jag sitter här och önskar, önskar så hett, att jag kunde röra mig sådär smidigt, sensuellt, och inte bara vara ben och armar i en konstig kombination. Jag vill vara glädje, sexig, oemotståndelig. Det vore en trevlig omväxling från sorgsen, osäker och klumpig.
/HM
Jag glömde bort mitt eget namn.
Igår var en lustig dag.
Efter en skoldag med dokumentär om brats, görskoj dans på idrotten och ledighet från franskan kom jag hem vid två. Kröp ner i sängen, läste Simon och ekarna en stund (aldrig har jag älskat en bok så som denna), såg på tv men kände att huvudet började snurra. Så jag stängde av allt och föll i en halvslummer.
En timme senare hör jag ett ljud. Jag förstår halvt om halvt att det är telefonen, förstår att jag måste svara, rusar upp, tar luren i handen...
... och glömmer bort hur man svarar i telefon. Glömmer rentav bort mitt eget namn. Jag står där och ser oförstående på föremålet som ger ifrån sig ljud, ser på numret som jag känner igen, vet att jag ska trycka på knappen i mitten, men vad gör jag sen? Säger: Hann..? Vad säger jag? Hanna M...? Nej, jag vet inte, så jag står där och ser på telefonen tills den slutar ringa och går sedan och lägger mig igen. Aldrig har jag vart med om något så förvirrande.
Idag tror jag att jag vet vem jag är igen.
/HM
Efter en skoldag med dokumentär om brats, görskoj dans på idrotten och ledighet från franskan kom jag hem vid två. Kröp ner i sängen, läste Simon och ekarna en stund (aldrig har jag älskat en bok så som denna), såg på tv men kände att huvudet började snurra. Så jag stängde av allt och föll i en halvslummer.
En timme senare hör jag ett ljud. Jag förstår halvt om halvt att det är telefonen, förstår att jag måste svara, rusar upp, tar luren i handen...
... och glömmer bort hur man svarar i telefon. Glömmer rentav bort mitt eget namn. Jag står där och ser oförstående på föremålet som ger ifrån sig ljud, ser på numret som jag känner igen, vet att jag ska trycka på knappen i mitten, men vad gör jag sen? Säger: Hann..? Vad säger jag? Hanna M...? Nej, jag vet inte, så jag står där och ser på telefonen tills den slutar ringa och går sedan och lägger mig igen. Aldrig har jag vart med om något så förvirrande.
Idag tror jag att jag vet vem jag är igen.
/HM
Maj maj måne.. eller va?
Första april idag. Underbart.
Funderade på allvar på att stanna hemma idag, för jag vet att jag är en otroligt blåögd och helt och hållet naiv människa som tror på allt man säger till mig. Tur att mina klasskompisar inte snappat upp det än, för då hade jag inte ens överlevt dagen!
Kom hem efter en relativt händelselös dag, läsning och film och gymmande, och slappnade av. YES, ingen lyckades lura mig! Sätter mig och läser på Hulebäcks hemsida: De ska bygga en simhall i anslutning till skolan! Och göra en simlinje! Och detta kommer vara klart till hösten, mölndalsån håller redan på att "flyttas om"! What, detta låter ju för bra för att vara sant, och jag berättar det för min syster som blir enormt besviken att de gör detta när hon slutar, och hon berättar det för mamma... och jag skuttar ut i köket och möter mamma som hånskrattar åt mig;
"Men Hanna då, du skulle ju inte gå på några aprilskämt sa du ju, vad tror du det här är?"
Attans. Men jag hoppas fortfarande att de kanske gör detta ändå, om vi tjatar lite och säger att det var en underbar idé!
Just det ja, jag har vart i Barcelona. Och det finns inte så mycket att svara på frågan hur det var, för jag vet inte. Jag var trött, och kunde inte riktigt njuta av att vara där. Visst, det var jättemysigt, och 15 grader sol, och vi promenerade, och shoppade och åkte turistbuss runt hela stan, och åt en massa god mat (hej 1,5 kilo till) och träffade M + familj och D + kompisar, och det var helt underbart! Men jag vet ändå inte vad jag ska svara på just den frågan.
Påsklov har vi hunnit med också. Jag har träffat gamla klasskompisar, jag har träffat nuvarande, jag har träffat vanliga.. eller hur man nu ska säga. Vissa saker kanske inte borde ha gjorts, men nu blev det så, och det var väl inte så allvarligt, egentligen. Bara jag som tänker på det. Jag är en grubblare, en förvirrad och nojjig sådan.
Och nu tänker jag fortsätta nojja över att jag inte orkar plugga, men jag måste, men jag orkar inte, och, åh.
Nog nu.
/HM
Funderade på allvar på att stanna hemma idag, för jag vet att jag är en otroligt blåögd och helt och hållet naiv människa som tror på allt man säger till mig. Tur att mina klasskompisar inte snappat upp det än, för då hade jag inte ens överlevt dagen!
Kom hem efter en relativt händelselös dag, läsning och film och gymmande, och slappnade av. YES, ingen lyckades lura mig! Sätter mig och läser på Hulebäcks hemsida: De ska bygga en simhall i anslutning till skolan! Och göra en simlinje! Och detta kommer vara klart till hösten, mölndalsån håller redan på att "flyttas om"! What, detta låter ju för bra för att vara sant, och jag berättar det för min syster som blir enormt besviken att de gör detta när hon slutar, och hon berättar det för mamma... och jag skuttar ut i köket och möter mamma som hånskrattar åt mig;
"Men Hanna då, du skulle ju inte gå på några aprilskämt sa du ju, vad tror du det här är?"
Attans. Men jag hoppas fortfarande att de kanske gör detta ändå, om vi tjatar lite och säger att det var en underbar idé!
Just det ja, jag har vart i Barcelona. Och det finns inte så mycket att svara på frågan hur det var, för jag vet inte. Jag var trött, och kunde inte riktigt njuta av att vara där. Visst, det var jättemysigt, och 15 grader sol, och vi promenerade, och shoppade och åkte turistbuss runt hela stan, och åt en massa god mat (hej 1,5 kilo till) och träffade M + familj och D + kompisar, och det var helt underbart! Men jag vet ändå inte vad jag ska svara på just den frågan.
Påsklov har vi hunnit med också. Jag har träffat gamla klasskompisar, jag har träffat nuvarande, jag har träffat vanliga.. eller hur man nu ska säga. Vissa saker kanske inte borde ha gjorts, men nu blev det så, och det var väl inte så allvarligt, egentligen. Bara jag som tänker på det. Jag är en grubblare, en förvirrad och nojjig sådan.
Och nu tänker jag fortsätta nojja över att jag inte orkar plugga, men jag måste, men jag orkar inte, och, åh.
Nog nu.
/HM
