Varför har jag så svårt att hitta någon?
Den tanken brukar jag kunna sitta och leka med i flera timmar, fantisera om hur jag blir ögonblickskär i världens underbaraste man, hur jag faller pladask för hans charm och trygghet. Hur han omsluter mig och allting i livet känns vettigt, får en mening. Hur jag plötsligt betyder allt för någon.
I vilket fall som helst kommer jag aldrig fram till något annat svar än att jag är för krävande, för kvävande och för naiv. För jag faller pladask, ganska ofta ska jag tala om, men aldrig är det någon som ger mig samma känslor tillbaka. Någon enstaka gång har jag hört om någon som faktiskt fallit för mig, en helt underbar person var det till och med en gång, men det har varit dålig tajming och ja, det har inte blivit av.
Nu kommer vi till kärntanken i mina funderingar. Jag är dessvärre omgiven av söta små vänner som aldrig är singel längre än en vecka innan de hittat en ny man (pojke) som är helt galen i dem, och de är så kära och det är så RÄTT. Varje gång. Nu säger jag inte att just den här gången är fel för dem, så ta inte illa upp mina små sötnosar som känner igen er, men jag börjar se ett mönster. Och visst, några av dessa killmagneter är så söta så man bara dör, antar jag, men helt ärligt. Det kan jag också vara om jag bara orkar. Tro det eller ej, men jag kan till och med vara riktigt charmig. Precis som jag antar att de är. Så varför händer det inte mig?
Och jag har ändrat mig på en ny punkt. Jag vill visst vara social. Jag dör om jag inte får träffa lite nya härliga människor snart. Om någon vill släpa med mig någonstans (konsert är aldrig fel, men om det är 18 så vill jag inte ens höra om det), så är jag positiv till att bli frågad. För nu börjar vårsolen påverka även mig. Nu vill jag ut och vara ung!
/HM
I vilket fall som helst kommer jag aldrig fram till något annat svar än att jag är för krävande, för kvävande och för naiv. För jag faller pladask, ganska ofta ska jag tala om, men aldrig är det någon som ger mig samma känslor tillbaka. Någon enstaka gång har jag hört om någon som faktiskt fallit för mig, en helt underbar person var det till och med en gång, men det har varit dålig tajming och ja, det har inte blivit av.
Nu kommer vi till kärntanken i mina funderingar. Jag är dessvärre omgiven av söta små vänner som aldrig är singel längre än en vecka innan de hittat en ny man (pojke) som är helt galen i dem, och de är så kära och det är så RÄTT. Varje gång. Nu säger jag inte att just den här gången är fel för dem, så ta inte illa upp mina små sötnosar som känner igen er, men jag börjar se ett mönster. Och visst, några av dessa killmagneter är så söta så man bara dör, antar jag, men helt ärligt. Det kan jag också vara om jag bara orkar. Tro det eller ej, men jag kan till och med vara riktigt charmig. Precis som jag antar att de är. Så varför händer det inte mig?
Och jag har ändrat mig på en ny punkt. Jag vill visst vara social. Jag dör om jag inte får träffa lite nya härliga människor snart. Om någon vill släpa med mig någonstans (konsert är aldrig fel, men om det är 18 så vill jag inte ens höra om det), så är jag positiv till att bli frågad. För nu börjar vårsolen påverka även mig. Nu vill jag ut och vara ung!
/HM
Kommentarer
Postat av: Ellen
jag slår en pling nästa gång det är ett sånt där
tillfälle när man släpar med folk för att vara lite sociala. du hittar säkert någon snart ska du se. det är ju vår, och snart kommer sommaren, då ger sig alla instängda svenskar sig ut i solen för att träffa folk.. och möjligheterna ökar brutalt mycket. kram på dej.
Trackback
