Kingen är ful och mobbning är fel
Fritidskortet gällde på bussen imorse, stor trevlig chock! Inte ett dugg har jag betalat idag (om man bortser från en halv kanelbulle och utlånade pengar till en annans fika). Men jag åkte till och med hem innan fyra, och jag begriper inte hur de har tänkt sig nu. Och det var säkert bara idag som det var så, men aja, jag klagar inte, trevligt var ordet.
The Class var inte trevlig. Jag satt där och uppskattade de små finesserna i själva filmandet, hur man fick se små tillbakablickar och hur skärmen ibland blev lite grått suddig, då visste man att något skulle ske. Dessutom satt jag och uppskattade både modet och sötheten hos en av filmens huvudpersoner, Kaspar som vågade gå emot mobbarna, starkt jobbat! Men annars satt jag mest och vred på mig i stolen. Obekväm var historien, om en kille som blev mobbad och när en av de "coola" killarna (Kaspar) äntligen stod upp för honom så blev det än värre. Jag tänker vara så fräck att jag avslöjar slutet: Killarna går bärsärkagång i matsalen och skjuter ihjäl nästan alla sina klasskamrater. Tror jag i alla fall, jag blundade och höll hårt i den räddande handen som tog tag i min när hon såg att jag höll på att dö jag med. Sedan hindrar Kaspar den mobbade killen från att skjuta tjejen som Kaspar förut var tillsammans med, och slutligen ska de skjuta sig själva. Kaspar fegar ur. Och så slutar filmen, med Kaspar och tjejen som de enda överlevande i hela matsalen. Godispåsen som jag köpte igår var inte ens halvtom.
Jag lovade att tillägna ett inlägg här till den tjatiga hundgalningen som jag mötte på tåget hem. Han är väl snäll den dära, förutom när han kallar mig fetto, konstaterar att jag är får väldigt ont när man petar på mina armar eller när han tjatar om sina små hundar. Men vänta nu, är det inte allt han gör? Joo, det är det ju faktiskt. Men jag förstår faktiskt inte hur man kan orka åka ut till partille varje dag (inget ont om partille), men det är ju en sådan himla väg från bgd! En enda gång har jag försökt mig på att ta mig dit, och det slutade ju med en lång och kall timme i Delsjön efter att 100-bussen totaldissat oss. Visst, detta kanske inte är en giltig orsak att säga att partille är fel (vilket jag ju inte gör), men att åka dit härifrån dagligen? Nej uscha, vet du vad. Det skulle jag aldrig orka!
Aja, efter sportlovet lär jag troligen få lära mig ännu mer om olika hundraser, om Kingens nya overaller, om Allum och om det otäcka innehållet i mina godaste godisar. Looking forward to it!
Och ja, hoppas att du är nöjd nu J, din rödhåriga lille busunge.
/HM
The Class var inte trevlig. Jag satt där och uppskattade de små finesserna i själva filmandet, hur man fick se små tillbakablickar och hur skärmen ibland blev lite grått suddig, då visste man att något skulle ske. Dessutom satt jag och uppskattade både modet och sötheten hos en av filmens huvudpersoner, Kaspar som vågade gå emot mobbarna, starkt jobbat! Men annars satt jag mest och vred på mig i stolen. Obekväm var historien, om en kille som blev mobbad och när en av de "coola" killarna (Kaspar) äntligen stod upp för honom så blev det än värre. Jag tänker vara så fräck att jag avslöjar slutet: Killarna går bärsärkagång i matsalen och skjuter ihjäl nästan alla sina klasskamrater. Tror jag i alla fall, jag blundade och höll hårt i den räddande handen som tog tag i min när hon såg att jag höll på att dö jag med. Sedan hindrar Kaspar den mobbade killen från att skjuta tjejen som Kaspar förut var tillsammans med, och slutligen ska de skjuta sig själva. Kaspar fegar ur. Och så slutar filmen, med Kaspar och tjejen som de enda överlevande i hela matsalen. Godispåsen som jag köpte igår var inte ens halvtom.
Jag lovade att tillägna ett inlägg här till den tjatiga hundgalningen som jag mötte på tåget hem. Han är väl snäll den dära, förutom när han kallar mig fetto, konstaterar att jag är får väldigt ont när man petar på mina armar eller när han tjatar om sina små hundar. Men vänta nu, är det inte allt han gör? Joo, det är det ju faktiskt. Men jag förstår faktiskt inte hur man kan orka åka ut till partille varje dag (inget ont om partille), men det är ju en sådan himla väg från bgd! En enda gång har jag försökt mig på att ta mig dit, och det slutade ju med en lång och kall timme i Delsjön efter att 100-bussen totaldissat oss. Visst, detta kanske inte är en giltig orsak att säga att partille är fel (vilket jag ju inte gör), men att åka dit härifrån dagligen? Nej uscha, vet du vad. Det skulle jag aldrig orka!
Aja, efter sportlovet lär jag troligen få lära mig ännu mer om olika hundraser, om Kingens nya overaller, om Allum och om det otäcka innehållet i mina godaste godisar. Looking forward to it!
Och ja, hoppas att du är nöjd nu J, din rödhåriga lille busunge.
/HM
Satsa goddammit, annars ska ni ha stryk (av min Bodyguard)
Det gör ont i hela min rygg. Inte den där smärtsamma värken, utan mer den som förlamar och gör ryggen stel. Jag orkar knappt lyfta armarna, hur smart är det då på en skala att sätta sig framför datorn och skriva här?
Styrketräning + simning heter bovarna. Gårdagens gympass var ganska lugnt, men att idag lägga sig och simma längd efter längd, det var bara ren dumhet. Je suis franchement conne, vilket för er som inte förstår den vackra franskan bör betyda ungefär; jag är ärligt talat dum. Men jag vet inte, tåget var ju en halvtimme sent imorse så jag ligger efter i min franskainlärning.
Och eftersom jag nu är så svag (läs "alltid är så klen") så har jag skaffat en Bodyguard. Bra att ha när folk petar på/mellan mina revben, eller bara allmänt jävlas. Och bara så du vet E, du används nu som hot mot folk som ska låta bli att äta godis, eller som måste satsa på pojk/flickvänner etc. Bara så du vet.
Imorgon blir det filmfestival, The Class skall vi se tillsammans med halva Hulebäck. Filmen har jag knappt ägnat en tanke, det är istället resan in och hem som uppehåller mig. Jag blir förbannad om vi inte får åka till delsjön på 100-bussen. Vårt kort gäller dit, vi ska av där, bussen stannar där. Och ändå kan busschauffören få för sig att ta betalt. Förjävligt. Och jag som inte ens tänkt att tjuvåka imorrn. Jag tänker betala, men inte på en sträcka där jag har rätt att åka på mitt kort. Aldrig i livet!
Den här eviga sällskapssjukan sitter i. Och just nu visar den sig på det sättet att jag blir förbannad på folk som dejtar, det vill säga har hittat någon som de tycker om och som tycker om dem, men som tänker låta detta förstöras av en liten detalj som de stör sig på (jag tvivlar på att någon av dem detta gäller läser här, men om ni nu gör det så snälla, ta det till er!). Som man inte ens borde ha rätt att störa sig på, eller i alla fall inte avfärda någon för! Jag tycker att om det finns en connection så ska man ge det en chans. Om det senare visar sig att man faktiskt inte vill, då får man väl ta det beslutet då. Men i början ska man vara öppen, inte vara så himlans kräsen. Då hittar man aldrig någon, om man inte vågar satsa.
Jag är inte kräsen, bara omöjlig att tycka om...
/HM
Vad är det för likhet mellan solen och en slips?
Dagens tankenöt:
Varför kan jag inte lära mig åt vilket håll saker och ting ligger? Jag satt i geografisalen idag och påstod att motorvägen går på vänster sida om mölndalsån (alltså, sett som att mölndalsån ligger på vänster sida om Hulebäck). Fel! Och Mölndal, det ligger visst inte heller på vänster sida om mölndalsån. Attans också. Och Mölnlycke, som verkar vara det enda stället (tja, möjligen Eskilsby också) som ligger på vänster sida trodde jag låg höger om motorvägen. Förvirrande är det med alla små himla kommuner som alla utom jag verkar veta var de ligger. Jag har absolutly no clue.
Köket vätter åt norr. Mitt rum vätter åt söder. Detta vet jag, och bara därför kan jag orientera mig. Annars skulle jag vara körd. Jag kommer ihåg när jag tvingade ut en stackars pojke på promenad runt i min hembygd, och sen frågade åt vilket håll stationen låg åt. Han pekade helt fel, fast det var inte så snällt att fråga när vi gått i en cirkel. Den pojken har färgat håret nu, är det väldigt illa att jag vet det?
Om någon känner för att:
a) Ta mig på en rundtur i Göteborg så att jag LÄR mig någon gång
b) Hjälpa mig med ett drömsamhälle innan fredag
c) Hålla mig sällskap efter bion på torsdag, fan heller att jag betalar för att åka hem innan fyra!
så hör av er, tack.
/HM
p.s. Och svaret på gåtan är ju självklart: Båda går ner i väst. Puss.
Varför kan jag inte lära mig åt vilket håll saker och ting ligger? Jag satt i geografisalen idag och påstod att motorvägen går på vänster sida om mölndalsån (alltså, sett som att mölndalsån ligger på vänster sida om Hulebäck). Fel! Och Mölndal, det ligger visst inte heller på vänster sida om mölndalsån. Attans också. Och Mölnlycke, som verkar vara det enda stället (tja, möjligen Eskilsby också) som ligger på vänster sida trodde jag låg höger om motorvägen. Förvirrande är det med alla små himla kommuner som alla utom jag verkar veta var de ligger. Jag har absolutly no clue.
Köket vätter åt norr. Mitt rum vätter åt söder. Detta vet jag, och bara därför kan jag orientera mig. Annars skulle jag vara körd. Jag kommer ihåg när jag tvingade ut en stackars pojke på promenad runt i min hembygd, och sen frågade åt vilket håll stationen låg åt. Han pekade helt fel, fast det var inte så snällt att fråga när vi gått i en cirkel. Den pojken har färgat håret nu, är det väldigt illa att jag vet det?
Om någon känner för att:
a) Ta mig på en rundtur i Göteborg så att jag LÄR mig någon gång
b) Hjälpa mig med ett drömsamhälle innan fredag
c) Hålla mig sällskap efter bion på torsdag, fan heller att jag betalar för att åka hem innan fyra!
så hör av er, tack.
/HM
p.s. Och svaret på gåtan är ju självklart: Båda går ner i väst. Puss.
Ibland måste man få låtsas
ibland är allt jag vill att vara i din varma famn
ibland längtar jag så efter dig att jag lurar mig själv
ibland glömmer jag de saker som sårar mig
och ser bara det som jag vill se
oftast vet jag att du och jag aldrig kan bli ett vi
men ibland kan jag inte låta bli att låtsas ändå
Den ena ser ett benrangel där den andra ser en tjockis
Alla som känner mig vet att jag är klen. Och smal. Jag vet att jag är det. Kan vi bara enas på dessa punkter först?
Bra.
Ändå så håller jag på att bedömma mig själv konstant. Jag ser alla mina fel och brister, skillnaden mellan midja och höfter - för tjejer ska förhållandet vara 0.85, vad har jag, typ 0.70? Vilket innebär att min rumpa ser gigantisk ut, och med tanke på total avsaknad av kvinnliga former på överkroppen så ser jag enligt mig själv aningen opropertionelig ut. Och med tanke på att jag under mina tidigare år var ganska knubbig, så har tankarna hängt i nu när jag dragits ut på längden. Så ofta när jag ser mig i spegeln ser jag den lilla knubbiga och fult klädda flickan. Illa? Jovars, men jag vågar i alla fall gå utanför dörren.
Igår såg jag ett program om folk med en sjukdom som gör att de ser sig själva som groteska. En del av dem kan knappt gå utanför dörren, andra gömmer sig bakom smink eller solglasögon. Och det skumma är att de ser helt normala ut! En av tjejerna som var med i programmet var till och med riktigt söt. Och hon kunde inte komma över tanken på att hon skulle vara den fulaste människan på jorden. I mötet mellan henne och mannen med solglasögon sa han till henne "Skojar du, har du samma sjukdom som jag? Jag trodde du var psykologens snygga assistent!"
Hon bara viftade bort komplimangen med "Kameramannen håller på att betala en massa folk för att säga sådär!"
Tänk om jag skulle bli så?
Självklart inser jag att folk tar illa upp när smala och snygga folk (låt oss anta att jag skulle tycka att jag är något av detta) säger att de är fula och tjocka. Men hur vet vi att de/jag inte tycker att vi är det då? Under högstadiet fick jag höra upprepade gånger av en kompis att jag såg ut som om jag hade anorexia. Jag tog ytterst illa vid mig. För jag var smal, men inte så smal i mina ögon som hon såg mig (hon var förövrigt smal och bestod av enbart muskler, men klagade ändå på att hon var tjock!). Sned kroppsuppfattning, kan det klassas som en sjukdom? Kanske, och i sånna fall kanske jag har den sjukdomen. Vem vet? Jag tänker inte ta reda på det.
Men jag är fullt medveten om att jag är smal. Jag säger smal, för mager går jag inte med på, med min rumpa och allt. Insikten att jag är så smal som jag är kom i frankrike, i åttan. Eller rättare sagt, när jag fick se på filmen som min lärare gjort medan vi spelade basket. Fyra pinnar stack ut ur skjortsen och t-shirten. Det var nästan otäckt. Det var sannerligen en tankeställare, för om det är så folk ser mig så kanske jag bara borde hålla käften och käka på?
Gener, mina vänner, generna bär på svaret. Jag kan inte gå upp i vikt, och om jag gör det lägger det sig på rumpan direkt. Inte mitt fel. Inget att göra åt. Så lösningen då? Dags att skaffa muskler!
/HM
Bra.
Ändå så håller jag på att bedömma mig själv konstant. Jag ser alla mina fel och brister, skillnaden mellan midja och höfter - för tjejer ska förhållandet vara 0.85, vad har jag, typ 0.70? Vilket innebär att min rumpa ser gigantisk ut, och med tanke på total avsaknad av kvinnliga former på överkroppen så ser jag enligt mig själv aningen opropertionelig ut. Och med tanke på att jag under mina tidigare år var ganska knubbig, så har tankarna hängt i nu när jag dragits ut på längden. Så ofta när jag ser mig i spegeln ser jag den lilla knubbiga och fult klädda flickan. Illa? Jovars, men jag vågar i alla fall gå utanför dörren.
Igår såg jag ett program om folk med en sjukdom som gör att de ser sig själva som groteska. En del av dem kan knappt gå utanför dörren, andra gömmer sig bakom smink eller solglasögon. Och det skumma är att de ser helt normala ut! En av tjejerna som var med i programmet var till och med riktigt söt. Och hon kunde inte komma över tanken på att hon skulle vara den fulaste människan på jorden. I mötet mellan henne och mannen med solglasögon sa han till henne "Skojar du, har du samma sjukdom som jag? Jag trodde du var psykologens snygga assistent!"
Hon bara viftade bort komplimangen med "Kameramannen håller på att betala en massa folk för att säga sådär!"
Tänk om jag skulle bli så?
Självklart inser jag att folk tar illa upp när smala och snygga folk (låt oss anta att jag skulle tycka att jag är något av detta) säger att de är fula och tjocka. Men hur vet vi att de/jag inte tycker att vi är det då? Under högstadiet fick jag höra upprepade gånger av en kompis att jag såg ut som om jag hade anorexia. Jag tog ytterst illa vid mig. För jag var smal, men inte så smal i mina ögon som hon såg mig (hon var förövrigt smal och bestod av enbart muskler, men klagade ändå på att hon var tjock!). Sned kroppsuppfattning, kan det klassas som en sjukdom? Kanske, och i sånna fall kanske jag har den sjukdomen. Vem vet? Jag tänker inte ta reda på det.
Men jag är fullt medveten om att jag är smal. Jag säger smal, för mager går jag inte med på, med min rumpa och allt. Insikten att jag är så smal som jag är kom i frankrike, i åttan. Eller rättare sagt, när jag fick se på filmen som min lärare gjort medan vi spelade basket. Fyra pinnar stack ut ur skjortsen och t-shirten. Det var nästan otäckt. Det var sannerligen en tankeställare, för om det är så folk ser mig så kanske jag bara borde hålla käften och käka på?
Gener, mina vänner, generna bär på svaret. Jag kan inte gå upp i vikt, och om jag gör det lägger det sig på rumpan direkt. Inte mitt fel. Inget att göra åt. Så lösningen då? Dags att skaffa muskler!
/HM
PMS?
Mitt huvud dunkar.
Det kan ha något att göra med matteboken som ligger uppslagen framför mig (skönt är det att matte a inte är så farligt i alla fall!), kanske har det något att göra med samhällsprovet imorgon, eller eventuellt med den svullna körteln som jag skaffat mig på höger sida. Min kropp är ständigt i krig mot mig, och jag verkar aldrig kunna vinna. Orättvist.
"Ska jag säga åh åh, åh åh, åh åh?"
Rewind. Alltså, en förklaring till detta bisarra citat (sagt av mig förövrigt).
Egentligen är det taget helt ur sitt sammanhang, och så kul var det inte ens, men när man har en film och kan klippa och spola fram och tillbaka som man vill så blir detta resultatet. Har jag nämnt att vi spelade upp vår historiafilm idag? Inte? Nej, jag försöker nog förtränga det. Inte för att den var så dålig, men den var inte så bra heller. Vissa ljudproblem ställde till problem i inlärningen, och vad tänkte vi med när vi trodde att någon annan skulle tycka att våra internskämt var roliga? Nåja, vi skrattade gott i alla fall, även om många var föga impade.
Mitt huvud dunkar.
En diskussion som förts flitigt i skolan under raster har varit angående hur man märker när tjejer ska få mens (ja, det är några pojkar som är drivande i denna frågan). Jag undrar hur de kan märka det när jag nästan alltid blir lika förvånad varje gång. Funderade på riktigt om man kanske borde testa det här med att hålla koll på sin egen kropp, och se om man mår extra dåligt veckan innan mens. Om de teorierna stämmer så kanske min huvudvärk precis fick sin lösning.
De senaste dagarna verkar ödet ha gaddat ihop sig med slumpen och utsatt mig för den ena rädslan efter den andra. Vatten, höjder, lastbilar, och igår var den stora utmaningen en spindelattack. Intet ont anande satt jag och pluggade (!) när en spindel kom krypande över täcket! Jag skrek, kastade bok och täcke och rusade ut i vardagsrummet och fick knappt fram ett ord. Mamma som känner mina rädslor antog att det var en spindel, frågade var och gick och dödade den. Jag stod kvar i vardagsrummet, hoppandes och skakandes, darrandes och med paniken dunkande i hela mig. Sedan brast det och jag grät i en kvart, andades normalt gjorde jag inte på säkert en timme. Fy fan. När jag skulle gå och lägga mig vände jag ut och in på hela sängen. Ändå hade jag en krypande känsla längs benen hela natten...
/HM
Det kan ha något att göra med matteboken som ligger uppslagen framför mig (skönt är det att matte a inte är så farligt i alla fall!), kanske har det något att göra med samhällsprovet imorgon, eller eventuellt med den svullna körteln som jag skaffat mig på höger sida. Min kropp är ständigt i krig mot mig, och jag verkar aldrig kunna vinna. Orättvist.
"Ska jag säga åh åh, åh åh, åh åh?"
Rewind. Alltså, en förklaring till detta bisarra citat (sagt av mig förövrigt).
Egentligen är det taget helt ur sitt sammanhang, och så kul var det inte ens, men när man har en film och kan klippa och spola fram och tillbaka som man vill så blir detta resultatet. Har jag nämnt att vi spelade upp vår historiafilm idag? Inte? Nej, jag försöker nog förtränga det. Inte för att den var så dålig, men den var inte så bra heller. Vissa ljudproblem ställde till problem i inlärningen, och vad tänkte vi med när vi trodde att någon annan skulle tycka att våra internskämt var roliga? Nåja, vi skrattade gott i alla fall, även om många var föga impade.
Mitt huvud dunkar.
En diskussion som förts flitigt i skolan under raster har varit angående hur man märker när tjejer ska få mens (ja, det är några pojkar som är drivande i denna frågan). Jag undrar hur de kan märka det när jag nästan alltid blir lika förvånad varje gång. Funderade på riktigt om man kanske borde testa det här med att hålla koll på sin egen kropp, och se om man mår extra dåligt veckan innan mens. Om de teorierna stämmer så kanske min huvudvärk precis fick sin lösning.
De senaste dagarna verkar ödet ha gaddat ihop sig med slumpen och utsatt mig för den ena rädslan efter den andra. Vatten, höjder, lastbilar, och igår var den stora utmaningen en spindelattack. Intet ont anande satt jag och pluggade (!) när en spindel kom krypande över täcket! Jag skrek, kastade bok och täcke och rusade ut i vardagsrummet och fick knappt fram ett ord. Mamma som känner mina rädslor antog att det var en spindel, frågade var och gick och dödade den. Jag stod kvar i vardagsrummet, hoppandes och skakandes, darrandes och med paniken dunkande i hela mig. Sedan brast det och jag grät i en kvart, andades normalt gjorde jag inte på säkert en timme. Fy fan. När jag skulle gå och lägga mig vände jag ut och in på hela sängen. Ändå hade jag en krypande känsla längs benen hela natten...
/HM
Skäggiga damen i Eskilsby
Heelt galen helg. Åkte ut till Eskilsby på lördag förmiddag för att filma den där historiafilmen om 1600-talet som vi ska redovisa på tisdag och bara har skjutit upp. Sminkade pipskägg och mustasch och grabbade kameran för att ge oss ut i blåsten och kylan. Dock strålade solen och det var ju inte helt fel! Summa sumaraum så filmade vi under hela lördagen sammanlagt åtta minuter, varav hälften var felklipp. Yes, det känns ju bra! Men jag måste ju ändå erkänna att mitt fina Shakespeare-klipp lär bli så härligt flummigt, och flygplanet på Newton-scenen; pricken över vårat IG.
Idag var dag 2 på filminspelningarna. Skägget på, dock slapp jag lösmage idag, och så bar det av ner till sjön. Grrr, en del människor blir verkligen HETA med lite smink på sig, det är helt otroligt. Jag kände inte att jag tillhörde den gruppen idag i och för sig, men man kan ju alltid beundra dem som gör det. Och jag förstår inte hur jag lyckats förtränga att koppla samman några punkter i huvudet; rädsla för vatten + ro eka på blåsig sjö = dålig idé! Jag var så rädd, så otroligt rädd! Inte hjälpte det heller att båten vinglade hit och dit och vattnet hotade att svämma över hela tiden... nej uscha, båtfärder är inte min grej!
Jag hoppas verkligen att det färdiga resultatet blir såpass välgjort att vi slippet skämmas. Annars vet jag en som är sjuk på tisdag... fast vid närmare eftertanke så är risken stor att jag är det ändå, efter en helg ute i kylan. Men, nu ska jag sluta klaga, vi hade ju faktiskt GÖRKUL under inspelningarna! Processen måste ju vara värd lite den med.
/HM
Idag var dag 2 på filminspelningarna. Skägget på, dock slapp jag lösmage idag, och så bar det av ner till sjön. Grrr, en del människor blir verkligen HETA med lite smink på sig, det är helt otroligt. Jag kände inte att jag tillhörde den gruppen idag i och för sig, men man kan ju alltid beundra dem som gör det. Och jag förstår inte hur jag lyckats förtränga att koppla samman några punkter i huvudet; rädsla för vatten + ro eka på blåsig sjö = dålig idé! Jag var så rädd, så otroligt rädd! Inte hjälpte det heller att båten vinglade hit och dit och vattnet hotade att svämma över hela tiden... nej uscha, båtfärder är inte min grej!
Jag hoppas verkligen att det färdiga resultatet blir såpass välgjort att vi slippet skämmas. Annars vet jag en som är sjuk på tisdag... fast vid närmare eftertanke så är risken stor att jag är det ändå, efter en helg ute i kylan. Men, nu ska jag sluta klaga, vi hade ju faktiskt GÖRKUL under inspelningarna! Processen måste ju vara värd lite den med.
/HM
Keep those fingers crossed
Hur skulle ditt drömsamhälle se ut?
Jag som trodde att jag hade en klar bild av ett perfekt samhälle, har de senaste dagarna vänt ut och in på mina värderingar och idéer, i ett fåfängt försök att bilda mig en fungerande uppfattning. Jag som trodde att jag skulle älska att dela med mig av allt har insett att det inte går. Man måste ha lagar, representanter som fattar viktiga beslut and so on. Jag tycker nog ändå att Sverige funkar helt okej, jag orkar inte hitta på ett eget litet samhälle.... det blir ändå som det är nu.
Mina tarmar dansar jitterbugg och mitt huvud är fyllt av måsten. Men jag är ensam hemma, det är fredagkväll och jag har popcorn, pepsi och p.... soffan. Nästan de tre nödvändiga p:na som är allt man behöver! Nu ska jag ju i och för sig inte ut på någon längre resa, just nu... Hah, frågan är om någon av mina inplanerade spanienresor nu till våren/sommaren kommer att bli av. Återstår att se!
Stormvarning är utfärdad för imorgon. Vi skall spela in vår historiafilm imorgon. Utomhus. Vid en sjö. Och roendes över den där sjön. Det kommer bli kul. Om vi får tillåtelse att åka dit vill säga. Uscha, jag känner att jag står på den där stranden och vinkar "byebye, historiabetyget! hoppas vi ses någon gång!". Nu tycker jag att vi gemensamt håller tummarna för att inga liv spills denna helg, särskilt inte mitt. Det vore ju otrevligt, för då blir det inga fler fina hjärndöda inlägg här. Så nu håller vi ta mig tusan tummarna!
/HM
Och hon dansade en segerdans genom matsalen
Det är ett mirakel. Vi har en överlevande efter dagens svåra modskrävande test. Testet kallades:
Företagsekonomiprov
Klockan visade två minuter i tre, jag sätter mig i en till fjärdedel fylld matsal med ett kuvert i ena handen, penna och miniräknare i den andra. Och en timme senare gick jag därifrån utan att förstå vad som hände. Hade företagsekonomi helt plötsligt blivit lätt? Neeej, det kan inte stämma, någon luras. Uscha, jag tycker inte om att bli lurad, för jag går alltid på allting. Om ni letar efter jordklotets mest naiva människa, sluta leta; ni har hittat henne!
I vilket fall som helst, det är omöjligt att jag verkligen förstod allting så väl som det kändes. Men man ska aldrig säga aldrig, inte ta ut förlust i förskott, allt det där.. beviset för min intuition kommer när jag återfår det dära provet. Men när jag gick därifrån hade jag ändå bara en enda tanke som for som en pingpong boll genom skallen...
Aldrig mer företagsekonomi... aldrig mer :D!!!!
Idag är Hanna lättad.
/HM
Företagsekonomiprov
Klockan visade två minuter i tre, jag sätter mig i en till fjärdedel fylld matsal med ett kuvert i ena handen, penna och miniräknare i den andra. Och en timme senare gick jag därifrån utan att förstå vad som hände. Hade företagsekonomi helt plötsligt blivit lätt? Neeej, det kan inte stämma, någon luras. Uscha, jag tycker inte om att bli lurad, för jag går alltid på allting. Om ni letar efter jordklotets mest naiva människa, sluta leta; ni har hittat henne!
I vilket fall som helst, det är omöjligt att jag verkligen förstod allting så väl som det kändes. Men man ska aldrig säga aldrig, inte ta ut förlust i förskott, allt det där.. beviset för min intuition kommer när jag återfår det dära provet. Men när jag gick därifrån hade jag ändå bara en enda tanke som for som en pingpong boll genom skallen...
Aldrig mer företagsekonomi... aldrig mer :D!!!!
Idag är Hanna lättad.
/HM
Hallå, någon som sett min arbetslust? Jag har nog tappat den...
Tillbaka till skolan efter ett förlängt jullov. Och jag trodde på riktigt att jag skulle känna jobbarglädje strömma över mig. HAH!
Dock inser jag vilken tur jag haft med klasskamraterna. Från en klass där jag under sex år inte pratade med hälften, till en klass där alla älskade alla i det öppna, men i själva verket pratade om alla också, har jag nu kommit till en klass där jag kan slappna av. Vara mig själv. Tramsa. Inte behöva tävla om att vara smartast (nu inte sagt att jag inte gör det, men jag BEHÖVER inte om jag inte vill). Det är så skönt, och det är mitt lilla blandgäng som ibland är den enda orsaken till att jag längtar efter skolan.
Jag tror på tre härliga år.
/HM
Dock inser jag vilken tur jag haft med klasskamraterna. Från en klass där jag under sex år inte pratade med hälften, till en klass där alla älskade alla i det öppna, men i själva verket pratade om alla också, har jag nu kommit till en klass där jag kan slappna av. Vara mig själv. Tramsa. Inte behöva tävla om att vara smartast (nu inte sagt att jag inte gör det, men jag BEHÖVER inte om jag inte vill). Det är så skönt, och det är mitt lilla blandgäng som ibland är den enda orsaken till att jag längtar efter skolan.
Jag tror på tre härliga år.
/HM
Hanna älskar sin soffa
Nu är det nästan en vecka sedan skolan började. En vecka, och jag har fortfarande inte gått dit! I måndags blev jag efter en hård natt med illamående och feber som skjöt i taket släpad till vårdcentralen. Där satt jag och halvfrös i min tjocka jacka, medan jag blev runtskuffad mellan läkare och stick-i-fingret-avdelningen. Efter en halv evighet fick jag gå därifrån med slemlösande brustabletter som smakar hallon, gigantisk penicillin och diagnosen liten lunginflammation. Soffan stod och skrek efter mig när jag kom hem... okej, det kan ha varit tvärtom, i vilket fall som helst är det där jag tillbringat den senaste veckan.
Nu börjar jag se ett visst ljusnande i tunneln. Vaknade till och med feberfri imorse! Hostan håller i sig, ont som tusan gör det när jag försöker hosta trots att det inte går, men ändå går det inte att sluta. Usch.
Jag har insett att jag nu har sett en stor del av alla c-filmer i världen. De går på TV1000 hela tiden, jag ser på TV1000 hela tiden, resultatet blir ganska uppenbart. Och jag som alltid har trott att jag aldrig kan bli trött på romantiska amerikanska lågbudget slutet-är-uppenbart-filmer. Okej, helt och håller har jag inte tröttnat, men nu är det verkligen på gränsen. Jag behöver komma ut i det verkliga livet, snart, desperat!
/HM
Nu börjar jag se ett visst ljusnande i tunneln. Vaknade till och med feberfri imorse! Hostan håller i sig, ont som tusan gör det när jag försöker hosta trots att det inte går, men ändå går det inte att sluta. Usch.
Jag har insett att jag nu har sett en stor del av alla c-filmer i världen. De går på TV1000 hela tiden, jag ser på TV1000 hela tiden, resultatet blir ganska uppenbart. Och jag som alltid har trott att jag aldrig kan bli trött på romantiska amerikanska lågbudget slutet-är-uppenbart-filmer. Okej, helt och håller har jag inte tröttnat, men nu är det verkligen på gränsen. Jag behöver komma ut i det verkliga livet, snart, desperat!
/HM
40 grader celsius
Det är så kallt hela tiden. Jag sitter här, iklädd dubbla tjocktröjor, mjukisbyxor, raggsockor och tofflor, och skakar. Det kan ha något med det faktum att jag vaknade upp med 40 graders feber imorse, alltså ungefär en ökning med en grad per dag sen i torsdags då jag kom hem från Helny med 38.4. Jag har väl inte riktigt tagit hand om mig själv den senaste veckan. Promenad vid fyra i halv snöstorm + fyra timmars sömn på det, det låter inte som en bra mix för mitt svaga immunförsvar. Det funkar i och för sig bättre sedan jag kom på att laktosintoleransen bråkat med det, men ändå, när hela familjen är sjuka så ska det mycket till för att jag ska slippa. Och i nuläget har jag dragit kortaste strået och fått den värsta omgången.. är det meningen att det ska bubbla när man andas?
Nej, tagit hand om mig har jag inte gjort. Jag är verkligen en sådan som är beroende av andras omvårdnad. För tillfället funkar mamma alldeles utmärkt, men attans, det vore inte fel med någon som höll om mig när jag fryser om natten. Förutom en eventuell lunginflammation, lider jag också av sällskapssjukan. Och den är så mycket värre ibland...
/HM
Nej, tagit hand om mig har jag inte gjort. Jag är verkligen en sådan som är beroende av andras omvårdnad. För tillfället funkar mamma alldeles utmärkt, men attans, det vore inte fel med någon som höll om mig när jag fryser om natten. Förutom en eventuell lunginflammation, lider jag också av sällskapssjukan. Och den är så mycket värre ibland...
/HM
Get this new year started!
Jahopp, då var det ännu ett nytt år då. Jag sitter här och försöker samla alla intryck som gårdagen gav mig, men det går trögt. Allting hade ett annorlunda tempo igår kväll, det gick så snabbt, och ändå tog allting så lång tid. Efter en bussresa och lång geografi-lektion om göteborg (jisses vad jag har noll koll på var alla små stadsdelar ligger!) anlände jag och Viktoria till Saras kompis i Johanneberg. Lite förfestande där, och sedan var det vidare för oss minderåriga till Vasastan. Vägen dit var ju minst sagt intressant. Helt plötsligt finner jag mig sittande på marken, chockad och med ont i baken. Jag förstod aldrig ens vad som hände, busigt med ispölar under löv!
Jag insåg i samma sekund som jag steg in genom dörren, att shit, jag känner nästan ingen här! Det tog allt ett litet tag att känna sig helt trygg i att stå ensam med en massa människor som jag knappt kom ihåg namnen på. Det är lite lustigt, fast på ett sorgligt sätt, att jag verkligen inte kan komma ihåg namnen på dem jag hälsar på. Jag förstår ibland inte ens varför jag gör det, namnen går in genom ena örat och ut genom andra i samma sekund som jag fattar nästa framsträckta hand.
Fyrverkerier på tolvslaget, nyårskyss och kramar åt alla håll, vilda rop och hopp och ett konstaterande av att större delen av gänget som var där tar studenten I ÅR! Sedan tillbaka till lägenheten där jag fann både kladdkaka, persikor och trevligt sällskap i köket. Framåt två-tiden blev det taxiåkande back to Mölnlycke, efter att ha nekat närmare ett tiotal svarttaxibilar, och även en vanlig som ville ha 500. Jag vill bara tacka för att jag fick sova hos dig, Viktoria. Det är skönt att inte behöva ta sig hem ensam, mitt i natten...
Gott Nytt 2008, hoppas att det stämmer som man säger att nyårsafton utvisar hur resten av året ska bli!
/HM
Jag insåg i samma sekund som jag steg in genom dörren, att shit, jag känner nästan ingen här! Det tog allt ett litet tag att känna sig helt trygg i att stå ensam med en massa människor som jag knappt kom ihåg namnen på. Det är lite lustigt, fast på ett sorgligt sätt, att jag verkligen inte kan komma ihåg namnen på dem jag hälsar på. Jag förstår ibland inte ens varför jag gör det, namnen går in genom ena örat och ut genom andra i samma sekund som jag fattar nästa framsträckta hand.
Fyrverkerier på tolvslaget, nyårskyss och kramar åt alla håll, vilda rop och hopp och ett konstaterande av att större delen av gänget som var där tar studenten I ÅR! Sedan tillbaka till lägenheten där jag fann både kladdkaka, persikor och trevligt sällskap i köket. Framåt två-tiden blev det taxiåkande back to Mölnlycke, efter att ha nekat närmare ett tiotal svarttaxibilar, och även en vanlig som ville ha 500. Jag vill bara tacka för att jag fick sova hos dig, Viktoria. Det är skönt att inte behöva ta sig hem ensam, mitt i natten...
Gott Nytt 2008, hoppas att det stämmer som man säger att nyårsafton utvisar hur resten av året ska bli!
/HM
