PMS?
Mitt huvud dunkar.
Det kan ha något att göra med matteboken som ligger uppslagen framför mig (skönt är det att matte a inte är så farligt i alla fall!), kanske har det något att göra med samhällsprovet imorgon, eller eventuellt med den svullna körteln som jag skaffat mig på höger sida. Min kropp är ständigt i krig mot mig, och jag verkar aldrig kunna vinna. Orättvist.
"Ska jag säga åh åh, åh åh, åh åh?"
Rewind. Alltså, en förklaring till detta bisarra citat (sagt av mig förövrigt).
Egentligen är det taget helt ur sitt sammanhang, och så kul var det inte ens, men när man har en film och kan klippa och spola fram och tillbaka som man vill så blir detta resultatet. Har jag nämnt att vi spelade upp vår historiafilm idag? Inte? Nej, jag försöker nog förtränga det. Inte för att den var så dålig, men den var inte så bra heller. Vissa ljudproblem ställde till problem i inlärningen, och vad tänkte vi med när vi trodde att någon annan skulle tycka att våra internskämt var roliga? Nåja, vi skrattade gott i alla fall, även om många var föga impade.
Mitt huvud dunkar.
En diskussion som förts flitigt i skolan under raster har varit angående hur man märker när tjejer ska få mens (ja, det är några pojkar som är drivande i denna frågan). Jag undrar hur de kan märka det när jag nästan alltid blir lika förvånad varje gång. Funderade på riktigt om man kanske borde testa det här med att hålla koll på sin egen kropp, och se om man mår extra dåligt veckan innan mens. Om de teorierna stämmer så kanske min huvudvärk precis fick sin lösning.
De senaste dagarna verkar ödet ha gaddat ihop sig med slumpen och utsatt mig för den ena rädslan efter den andra. Vatten, höjder, lastbilar, och igår var den stora utmaningen en spindelattack. Intet ont anande satt jag och pluggade (!) när en spindel kom krypande över täcket! Jag skrek, kastade bok och täcke och rusade ut i vardagsrummet och fick knappt fram ett ord. Mamma som känner mina rädslor antog att det var en spindel, frågade var och gick och dödade den. Jag stod kvar i vardagsrummet, hoppandes och skakandes, darrandes och med paniken dunkande i hela mig. Sedan brast det och jag grät i en kvart, andades normalt gjorde jag inte på säkert en timme. Fy fan. När jag skulle gå och lägga mig vände jag ut och in på hela sängen. Ändå hade jag en krypande känsla längs benen hela natten...
/HM
Det kan ha något att göra med matteboken som ligger uppslagen framför mig (skönt är det att matte a inte är så farligt i alla fall!), kanske har det något att göra med samhällsprovet imorgon, eller eventuellt med den svullna körteln som jag skaffat mig på höger sida. Min kropp är ständigt i krig mot mig, och jag verkar aldrig kunna vinna. Orättvist.
"Ska jag säga åh åh, åh åh, åh åh?"
Rewind. Alltså, en förklaring till detta bisarra citat (sagt av mig förövrigt).
Egentligen är det taget helt ur sitt sammanhang, och så kul var det inte ens, men när man har en film och kan klippa och spola fram och tillbaka som man vill så blir detta resultatet. Har jag nämnt att vi spelade upp vår historiafilm idag? Inte? Nej, jag försöker nog förtränga det. Inte för att den var så dålig, men den var inte så bra heller. Vissa ljudproblem ställde till problem i inlärningen, och vad tänkte vi med när vi trodde att någon annan skulle tycka att våra internskämt var roliga? Nåja, vi skrattade gott i alla fall, även om många var föga impade.
Mitt huvud dunkar.
En diskussion som förts flitigt i skolan under raster har varit angående hur man märker när tjejer ska få mens (ja, det är några pojkar som är drivande i denna frågan). Jag undrar hur de kan märka det när jag nästan alltid blir lika förvånad varje gång. Funderade på riktigt om man kanske borde testa det här med att hålla koll på sin egen kropp, och se om man mår extra dåligt veckan innan mens. Om de teorierna stämmer så kanske min huvudvärk precis fick sin lösning.
De senaste dagarna verkar ödet ha gaddat ihop sig med slumpen och utsatt mig för den ena rädslan efter den andra. Vatten, höjder, lastbilar, och igår var den stora utmaningen en spindelattack. Intet ont anande satt jag och pluggade (!) när en spindel kom krypande över täcket! Jag skrek, kastade bok och täcke och rusade ut i vardagsrummet och fick knappt fram ett ord. Mamma som känner mina rädslor antog att det var en spindel, frågade var och gick och dödade den. Jag stod kvar i vardagsrummet, hoppandes och skakandes, darrandes och med paniken dunkande i hela mig. Sedan brast det och jag grät i en kvart, andades normalt gjorde jag inte på säkert en timme. Fy fan. När jag skulle gå och lägga mig vände jag ut och in på hela sängen. Ändå hade jag en krypande känsla längs benen hela natten...
/HM
Kommentarer
Trackback
