Otrogen pojkvän + Barcelona = 2007
När klockan började närma sig midnatt och några stycken hade droppat av, kom vi på idén att vi skulle berätta det värsta och det bästa med vårt 2007. När jag satt där och funderade på allt jag gjort, kom jag fram till att 2007 nog har varit det mest omvälvande året hittills i mitt liv. Eller ja, med tanke på att jag inte riktigt är säker på vad som skett vilket år, så tar jag mig rätten att påstå det i alla fall. Så, vad var nu det värsta och det bästa med mitt 2007?
Jag tycker att vi börjar med det värsta:
Tidig morgon i juni. Jag har tillbringat natten hos pojken som stulit mitt hjärta för about a month ago. Han ser allvarligt på mig när han skjutsar mig till bussen, och säger att det här inte funkar mer. Han tycker om mig, men vi är för olika. Visst, ett hårt slag att ta, och visst blev jag ledsen. För att spä på detta trevliga samtalet, så kommer det fram att han har varit otrogen mot mig. Tack för den säger man då. Nej, verkligen, tack för att du först krossar mitt hjärta och sen stampar lite till på det. Tackar så mycket.
I perspektivet av världssvält, misshandel, mygg och misär, så kanske inte mitt värsta med 2007 var så illa. Men för mitt hjärta, som trots att det utan problem förälskar sig i första bästa sötnos, fick det tufft. Det har liksom lite svårt att lita på folk nuförtiden.
Nej, deppiga blogginlägg är inte kul. Mitt 2007 har haft sina ljuspunkter också:
Barcelona. Bara det att jag fick en sådan vän i den spanjorskan jag bodde hos, det var underbart. Och vår klass, 9b1 (r.i.p.) fick en helt annan sammanhållning under den veckan som vi tillbringade där nere. Alla var med alla, och det var så underbart skönt att kunna njuta av livet.
Sedan var ju inte Barcelona, second time around, så fel heller. Carro, jag och Mariona, härlig blandning, härligt tempo och ytterligare en härlig vecka. Så sommaren borde vara, alltid.
Sedan har några små händelser påverkat väldigt mycket. Ett av mina absolut bästa lär ha varit att jag äntligen vågade sluta med fotbollen efter åtta års klumpigt dribblande. Jag ångrar mig inte.
Även 2007:s andra halva har visat sig intressant. Ny skola, nya lärare, ny klass. Och det ser ut att bli riktigt, riktigt bra!
Sammanfattningsvis, så borde jag väl ha gjort en del saker annorlunda i år. Men vad tusan, 2008 har bra förutsättningar för att bli ett sjuhelsikes bra år det med!
/HM
Självkritisk? Självklart.
Göteborg är kallt, jag vet, snart är det vår min vän
Min stad blir aldrig färdig, bygger tegelsten igen, igen, igen...
Sannerligen. Göteborg är kallt och det känns som att var man än ser, så är det ett myller av tegelsten och bröte. Nu i mellandagarna kan man dessutom addera regn och trötta shoppare till listan av hinder och störningsmoment. Visst är det i och för sig så att man får skylla sig själv en aning när man ger sig ut, väl medveten om att det regnar, man sovit alldeles för lite på grund av vissa kvinnliga faktorer, och den eftersvallande febern gör sig påmind återigen. Men, nu var det ju så att jag inte åkte in enbart för att få användning av mina vassa armbågar; en viss liten herre som lämnat oss för ett år i spanien var ju hemma. Då ska man inte vara seg med att skapa möjligheter att träffa den herren!
Egentligen är jag inte alltid såhär djup som jag försöker framställa mig som att vara i de här texterna (och inte vet jag om det lyckas så värst heller). Egentligen ser jag mig själv som en ganska ytlig person, jag tänker ytliga tankar ständigt, och det ska gudarna veta att jag är den första som får fördomsfulla tankar när jag ser, tja, vem som helst faktiskt - det värsta är väl kanske att det gäller även min egen spegelbild. Självkritisk är bara förnamnet på en av mina mest utpräglade egenskaper. Aja, jag föredrar att jag dömmer mig själv framför att någon annan gör det...
Nej, nu är det nog dags att packa ihop huvudet för idag, om jag har tur hittar systrami och jag någon intressant film som inte kräver alltför mycket tankekraft. Sådana filmer är det jag tycker mest om, oftast. Jag vill ha alla svaren i näven, direkt. Om ingen annan är villig att diskutera fram dem åt mig, det vill säga.. det kan jag leva med!
/HM
(förresten, låttexten i början är ju uppebart Navid & Gudarnas Gå förbi... Jag saknar dem litegranna)
Nonsens
Jag vet inte om det här var någon bra idé. Att skaffa en blogg alltså. Visst, jag älskar att skriva - mest nonsens iofs, jag är mästare i att använda fina långa ord till att uttrycka en enkel tanke som man skulle ha kunnat uttrycka med några få ord. Och visst, jag tycker mycket, även detta mest nonsens. Egentligen är jag väl aldrig säker på vad jag tycker. Eftersom jag är så lättövertalad så hänger min hjärna inte med i vad jag senast bestämde mig för att ha för åsikt, så jag snurrar till det när jag ska förklara för någon annan stackare. Så, den här bloggen får i vilket fall som helst bli mitt lilla krypin för att skriva nonsens. Välkommen.
Häromdan kom jag på att livet egentligen är helt och hållet onödigt. Finns det någon mening? Vi föds, strävar efter att göra det bästa av vår korta stund här på jorden, och dör, oftast utan att ha lämnat något betydande efter oss. Och vad spelar mänskligheten för roll, egentligen? Jorden hade haft det bättre utan oss, det är bara vi av alla djurarter som inte kan nöja oss, och som måste, ja, finna en mening med allt. Jag hade en lång utläggning om detta med min käraste mamma, men kunde inte komma fram till något vettigt. Hon konstaterade, att även om jag inte kunde se någon större mening, så betydde jag mycket för henne. Jo, det är väl så. Meningen är att vi ska älska varandra, vi människor är flockdjur som kräver sällskap. Men ändå. Jag kan inte låta bli att känna hopplösheten strömma över mig. Vad jag än gör, vad DU än gör, så spelar det i det stora hela ingen större roll.
Nej, dags att fokusera. Dags att se hur världen pågår runt omkring, just nu. Fast jag orkar inte riktigt... Antar att det är lite eftersläpande feber från julefebern som gör sig påmind. Alltid ska den komma när man slappnar av efter en hård termin.
Och jo förresten, God Jul i efterskott!
/HM
