Hanna

Göteborg är kallt, jag vet, snart är det vår min vän
Min stad blir aldrig färdig, bygger tegelsten igen, igen, igen...

Sannerligen. Göteborg är kallt och det känns som att var man än ser, så är det ett myller av tegelsten och bröte. Nu i mellandagarna kan man dessutom addera regn och trötta shoppare till listan av hinder och störningsmoment. Visst är det i och för sig så att man får skylla sig själv en aning när man ger sig ut, väl medveten om att det regnar, man sovit alldeles för lite på grund av vissa kvinnliga faktorer, och den eftersvallande febern gör sig påmind återigen. Men, nu var det ju så att jag inte åkte in enbart för att få användning av mina vassa armbågar; en viss liten herre som lämnat oss för ett år i spanien var ju hemma. Då ska man inte vara seg med att skapa möjligheter att träffa den herren!

Egentligen är jag inte alltid såhär djup som jag försöker framställa mig som att vara i de här texterna (och inte vet jag om det lyckas så värst heller). Egentligen ser jag mig själv som en ganska ytlig person, jag tänker ytliga tankar ständigt, och det ska gudarna veta att jag är den första som får fördomsfulla tankar när jag ser, tja, vem som helst faktiskt - det värsta är väl kanske att det gäller även min egen spegelbild. Självkritisk är bara förnamnet på en av mina mest utpräglade egenskaper. Aja, jag föredrar att jag dömmer mig själv framför att någon annan gör det...

Nej, nu är det nog dags att packa ihop huvudet för idag, om jag har tur hittar systrami och jag någon intressant film som inte kräver alltför mycket tankekraft. Sådana filmer är det jag tycker mest om, oftast. Jag vill ha alla svaren i näven, direkt. Om ingen annan är villig att diskutera fram dem åt mig, det vill säga.. det kan jag leva med!

/HM

(förresten, låttexten i början är ju uppebart Navid & Gudarnas Gå förbi... Jag saknar dem litegranna)