Nödutgång - stress och snörvel
Snörvel.
SNÖRVEL.
Underbart är det att leva. Ja sannerligen, nu är det vår och alla är glada och solen skiner och fåglarna kvittrar och blablabla.... Nej, jag är inte glad just nu. För jag är täppt i näsan och huvudvärk har jag. Men dagen har faktiskt varit väldans produktiv, kanske inte just med de saker som jag borde ha prioriterat, but still.
Igår och idag har det alltså varit skrivarkurs. Slutspurten för att bli klar med vår diktsamling, som efter många om och men tituleras som "nödutgång". Nåja, det får väl duga, för ingen orkade komma på något bättre. Ingen orkade idag överhuvudtaget lägga ner någon extra energi på onödiga detaljer, huvudsaken var att alla dikter var på plats och bilderna åtminstone i rätt ordning. Resultat: allmän stress och dåligt humör från vår ledare som smittade av sig något förskräckligt på oss andra. Jag kom undan relativt enkelt, eftersom min förkylning satt mig i en egen liten bubbla där jag inte är helt med. Dock blev systrami och jag aningen pissed off när det stod klart att vi inte skulle få cred för just de bilder som vi tagit. Så vi har baskemig tagit på oss att skriva in det innan boken går i tryck. Fotona är faktiskt en kreativ process, minst lika mycket som dikterna! Synd bara att det var så svårt att få vår envise författare att förstå det...
Åh, jag tror att jag är på god väg att tappa min sociala förmåga. Eller i alla fall viljan att vara social. Ikväll kommer jag att sitta hemma med mina kära föräldrar, se på någon söt liten film, inte göra något vettigt. Istället för att dra iväg och äta tacos (som uppenbarligen ska vara den mest sociala maträtten, ÖVERSKATTAT säger jag) med några kompisar som jag verkligen har försummat. Eller så har de försummat mig. I vilket fall som helst så kommer jag inte ens ihåg senast jag träffade dem. Fy skäms. Men jag är egentligen inte ens ledsen för det, jag bryr mig inte riktigt. För jag känner inte behovet av att träffa någon, just nu.
Det känns som om det är dags att någon slår hål på min skyddsbubbla som hittills skyddat mig mot brustna hjärtan och andra svek. För nu vill jag börja leva igen....
Apropå leva.... valborg, några idéer?
/HM
SNÖRVEL.
Underbart är det att leva. Ja sannerligen, nu är det vår och alla är glada och solen skiner och fåglarna kvittrar och blablabla.... Nej, jag är inte glad just nu. För jag är täppt i näsan och huvudvärk har jag. Men dagen har faktiskt varit väldans produktiv, kanske inte just med de saker som jag borde ha prioriterat, but still.
Igår och idag har det alltså varit skrivarkurs. Slutspurten för att bli klar med vår diktsamling, som efter många om och men tituleras som "nödutgång". Nåja, det får väl duga, för ingen orkade komma på något bättre. Ingen orkade idag överhuvudtaget lägga ner någon extra energi på onödiga detaljer, huvudsaken var att alla dikter var på plats och bilderna åtminstone i rätt ordning. Resultat: allmän stress och dåligt humör från vår ledare som smittade av sig något förskräckligt på oss andra. Jag kom undan relativt enkelt, eftersom min förkylning satt mig i en egen liten bubbla där jag inte är helt med. Dock blev systrami och jag aningen pissed off när det stod klart att vi inte skulle få cred för just de bilder som vi tagit. Så vi har baskemig tagit på oss att skriva in det innan boken går i tryck. Fotona är faktiskt en kreativ process, minst lika mycket som dikterna! Synd bara att det var så svårt att få vår envise författare att förstå det...
Åh, jag tror att jag är på god väg att tappa min sociala förmåga. Eller i alla fall viljan att vara social. Ikväll kommer jag att sitta hemma med mina kära föräldrar, se på någon söt liten film, inte göra något vettigt. Istället för att dra iväg och äta tacos (som uppenbarligen ska vara den mest sociala maträtten, ÖVERSKATTAT säger jag) med några kompisar som jag verkligen har försummat. Eller så har de försummat mig. I vilket fall som helst så kommer jag inte ens ihåg senast jag träffade dem. Fy skäms. Men jag är egentligen inte ens ledsen för det, jag bryr mig inte riktigt. För jag känner inte behovet av att träffa någon, just nu.
Det känns som om det är dags att någon slår hål på min skyddsbubbla som hittills skyddat mig mot brustna hjärtan och andra svek. För nu vill jag börja leva igen....
Apropå leva.... valborg, några idéer?
/HM
Kommentarer
Trackback
