Hanna

Jag orkar inte med det här. Teknik har aldrig varit min grej och nu lyckades jag radera ett långt inlägg som jag precis skrivit. Halleluja. Jag antar att jag kan sammanfatta hela skiten en gång till.

Första skolveckan är avklarad. Jag har klarat av att skämma ut mig inför hela skolan utklädd till en rönn. Och jag har kommit fram till att jag redan är trött på allt, på min klass, på långa dagar och på negativ energi. Jag förstår inte hur jag ska klara två år till på det där stället. Det enda som har lyst upp den här veckan har varit en tillfällig flytt till Partille, till min varma och trygga famn. Men när den försvinner i fyra månader, vad förväntas jag göra här hemma i kylan? Nej, det får nog bli en resa dit till Peking.

Syster min är bäst på planering. Åtta minuter innan bussen går frågar hon om jag vill följa med till Öjersjö, så jag slänger ner lite saker i väskan och springer (!) till bussen som blir kommer samtidigt som oss. Jag får inte springa nu egentligen, men jag överlevde. Även om jag satt och kände efter på bussen om illamåendet var dålig kondition eller sprängd mjälte (troligare det första). Därefter följde ytterligare promenad och "de omutbara", en gangsterfilm som faktiskt var bra. Är det någon som vågar gissa hur otroligt trött och seg den här lilla tösen är idag?

Imorgon blir det Mamma Mia på bio, efter att för några år sedan sett föreställningen i Sthlm. Jag litar på att filmen är lika bra, men annars är det ingen större förlust, då en av fördelarna med att gå på bio med familjen är att man slipper betala själv.

Kvällen bjuder på revbensspjäll och vindruvor, det absolut bästa jag vet. Något som skulle göra kvällen bättre vore pojken min, men jag orkar inte kidnappa någon från Danmark ikväll. Jag får lita på att min kidnappningsförmåga fungerar bättre nu i veckan, för tiden fram till mitten av septembeer håller på att ta slut.

Du har nog inte insett hur mycket jag saknar dig när du inte är här.

/HM