Hanna

Två veckor senare... och jag lever än! This calls for a toast! Rikare på arbetslivserfarenhet, berörd av människors livsöde och en inblick i hur jag tänker anta att jag kommer att leva om de inte kommer på någon mirakelmedicin mot alzeimers, och ja, parkinson för den delen också. Med tre av fyra sjuka mor- och farföräldrar har jag oddsen emot mig. Från farfar har jag inte ärvt så mycket (inte utseende, pigment - den mannen blir pepparkaksbrun, själv blir man tomat), visserligen ett visst lugn, men det har morfar också. Så jag tänker hoppas på att friskheten på äldre dar beror på farfars gener, ingen annans.

Mitt stora problem är att jag tar åt mig. När folk blir förbannade, förvirrade, trötta, ledsna, rädda... då känner jag innerst inne att det är mitt fel. Det spelar ingen roll att jag VET att det inte är det, jag KÄNNER ändå hur jag bara vill ta den här människan i famnen och krama henne/honom lugn. Och det har jag också försökt med några gånger, även om jag vet att det ofta inte hjälper dem. Men det hjälper mig, och om jag inte ska bli förstörd av detta så måste jag få känna att jag i alla fall försökt.

Sista dagen idag, och jag fick en blomma och ett fint omdöme att ta med mig in i framtiden. Jag rodnade när jag fick en present sådär och tackade gudarna för att jag tagit med mig fikabröd. När denna lilla tösen fyllt myndig är hon välkommen tillbaka, en möjlighet som jag uppskattar. Men antagligen så kommer jag att vilja försöka prova på något nytt. Äldreomsorg är, även om det visserligen är ett alltför underskattat arbete som förtjänar med credit och med cash, kanske inte det jag vill pyssla med i framtiden. Jag känner att jag måste prova på andra saker, om jag någon gång ska komma till en slutsats med vart mitt liv ska ta vägen.

Imorgon blir det avskedsfest för Ellen, Josse och Karin, även om min kropp av någon anledning fått för sig att vi kör en till miniomgång av körtelfeber. Men det får väl gå. Eller rättare sagt - jag ska gå. För en otäck magkänsla säger mig att det här kommer at vara sista gången på länge som vi ses allihopa, för att inte tala om att jag inte sett någon av dessa människor på hela sommaren! Och de kommer inte att finnas i skolan på måndag heller, de ska ut i världen... Det är bara jag som ska tillbringa två år till i skolbänken... snälla, låt dem gå fort!

/HM