En envis och stolt liten jävel

Jag är lite orolig - stor överraskning va? Barcelona kommer allt närmre men M. och jag har inte bestämt när vi ska träffas än. Tänk om hon inte hinner träffa mig? Vad tusan gör jag då? Jag lär inte åka ner igen det närmaste året, kanske inte på flera år framöver. Hon måste hinna träffa mig, men vad tusan, vi måste ju bestämma något! Nu! Genast, omedelbums!

Skolan har jag lagt ner. Jag orkar inte ens försöka bry mig. Så vi skiter i det.

Däremot ska jag stå på händer imorrn. Även om jag bryter nacken och armarna på köpet. Jag ska, och jag hatar att jag är så envis, men jag måste. Envishet är nog trots allt något som inte har släppt sedan barndomen.

/HM

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0