Hanna

Dagarna de går och går, efter varandra. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Dagarna de går och går, efter varand.. va? Fredag försvann!
Fredag, fredag, kom tillbaks, annars fattas det en dag! Fredag, fredag kom tillbaks!
Tack ska du ha.

Det känns som fredag idag, Igår var det väl torsdag? Eller, nej förreseten. Imorrn har jag ju redovisning, och vi ska repa med bandet, och jag kommer få ryck på att jag nästan gråter bara någon nämner redskapsgymnastik. Nej förresten, jag kommer dö eftersom jag kommer behöva göra det. Stor ångestklump i magen.

Varför orkar jag inte vara en sådan som kopplar bort känslorna och är charmig och rolig och trevlig och spontan och älskvärd och söt och ... älskad. Varför kan inte jag vara den personen? Hon finnshär inne någonstans, jag vet det för det är henne som de flesta killar har fallti för (hon kommer oftast fram i samband med alkohol, wooups). Sedan när de inser att hon är ett skal, en roll som jag spelar när jag tillåter mig att koppla bort min vanliga personlighet full av tvångstankar och ordentlighet (läs prydhet) så springer de sin väg så fort de kan. Jag fick till och med bekräftat i onsdags att jag är en tråkig människa. Läraren handplockar vem han ska ge vilken roll  som är motsatsen till hur vi är i vanliga fall. Jag får lustigkurren. Tack. Och en sötnos sätter sig och råskrattar när läraren berättar hur han valde; "HAHA, Hanna är trååkig!"

Men jag vet att jag är gullig på mitt sätt. Ibland. Oftast. Varför kan jag inte acceptera det? Och varför kan jag inte släppa taget om de saker som jag baske mig inte kan få?

Och varför kan inte drömprinsen komma ridande på en vit springare (bil funkar också, jag är inte mycket för hästar) och rädda mig till ett happily ever after? Är det för mycket begärt?

/HM