Hanna

Jag antar att jag är lite knasig och förvirrad och trött (surprise!) för tillfället. Känslomässig bergodalbana är inte kul, jag drömmer så konstigt om nätterna och egentligen har febern inte gett med sig men det tänker jag ju egentligen inte erkänna. Nej, nu är det dags att leva igen. Har man inget att göra så skapar man sig det, och det är det som jag håller på med. Men jag vet bara att jag skulle ge vad som helst just nu, för att ha dig här, ha det som förr, kunna älska dig precis så som jag vill. Nu är det snart bara två månader kvar tills du kommer hem...

/HM