Hanna

Nana-nana-nana-nana-Batmaan!

(Jag vet inte varför, det bara råkade bli en sådan trevlig inledning)

Trött som bara den, men ändå konstigt pigg och avslappnad. Jag hade nog oroat mig mer än vad jag trodde för idag. Knasigt, antar jag, jag stod ju bara där (längst fram inför hela klassen, hua!) och läste på pappret, nästan rätt av. Jag måste nästan skärpa mig, ta mig samman och skratta faran i ansiktet - Hahahahah! (Lejonkungen, ohja.)
För sällan blir det så farligt som jag trott, men oh vad lättad jag är efteråt. 

Jag har även skapat mig en ny taktik för att inte sakna ihjäl mig efter den där snubben i Kina, ja, han ni vet. Den kanske egentligen inte är den bästa, men vad tusan, värt ett försök. Och den underlättar i mitt pluggande. Nåja. Jag ska helt enkelt försöka att inte prata med honom varje dag, för även om jag saknar lite halvt om halvt ihjäl mig när jag inte får se eller höra honom så blir jag ju nästan ännu ledsnare när jag får se honom men inte ha honom här. Så nej, hur frestande det än är att ringa upp omedelbums så ska jag ta det lugnt. Chilla på ett eller annat kex (vem är det som tryckt in det där i skallen på mig?). Nej, men bara prata ibland, så att vi saknar varandra lite mer. Om någon förstår vitsen med det... Synd bara att jag missade honom idag, dock. För nu har jag testat den här taktiken i två dagar, och behöver honom. Kom hit!!

/HM