Hanna

Jag har nog aldrig mått såhär dåligt. Inte ens på mellanstadiet, den tid då mina vänskapsförhållanden gick upp och ner som en jojo, och där jag alltid var "boven", inte ens då grät jag så mycket som jag gör nu. Jag har aldrig mått såhär dåligt.

Tre stora olika saker plågar mig, och jag kan inte göra något åt en enda av dem. En av dem, den som borde vara hemskast eftersom den rör den som jag älskar mest, är faktiskt den som just nu känns mest avlägsen. Fel ordval kanske, men det är så det känns. Samtidigt har vi inte pratat på en halv evighet, och jag behöver verkligen prata med DIG om allt det andra som tynger mig. Jag behöver bara höra din röst, så blir allt bra igen.

Men de andra två sakerna kan jag inte göra ett piss åt. Den ena är väl egentligen inget som jag kan skylla på någon annan, det är bara det faktum att jag är född så "sent" som plågar mig där. Jag blev så otroligt arg och ledsen när det hände, men jag förstår ju att ingen egentligen tänkte så mycket på det. Och jag förstår det. Men det gjorde ju ont ändå. Så nästa gång, snälla, tänk lite på mig också...

Den sista saken. Jag har så dåligt samvete. Och det här är det jag mår sämst över. Och ingen verkar förstå varför jag känner såhär. Jag inser att jag antagligen inte är den som mår sämst i världen över detta, men vad fan, skulle det skada folk att tänka lite på andra?

Men nu tänker jag ha en underbar helg. Biljetterna till Navid Modiri & Gudarna är redan köpta, och jag längtar ihjäl mig efter imorrn. Kanske kan jag då få glömma en stund att hela mitt liv suger och bara vara den vanliga, lyckliga Hanna som jag vet finns här inne någonstans.

/HM