Hanna

Jag har slutat tycka att mitt liv är intressant. Alltså, visst, det är väl trevligt, men inget som jag skulle rekommendera till någon annan. Jag diskuterade igår med en kär vän att nu är den tid då man egentligen har det lättast, för man slipper allt ansvar. Dessvärre för oss stackars tonåringar så är det även nu som hormonerna kör sitt eget lilla race.

Nu i veckan har humöret pendlat upp och ner, hela tiden. I måndags var jag först trött och tjurig för att jag fick gå runt ensam på stan innan kören, seeeegt. Men sedan promenerade jag bort till järntorget och sedan genom haga, och satte mig till slut i hagaparken. Harmonisk, till 100 %: Denna energin höll i sig resten av kvällen, till och med när jag kutade till bussen och fick stå hem, sedan även när vi hade lite filmkväll. Det var mys.

Igår mådde jag också bra, delvis i alla fall. Kort skoldag, på eftermiddagen fika och ärenden med en annan kär vän. Det var inte fel det heller.

Men idag, usch. Humöret har precis störtdykt, och det är lite svårt att se vad som ska vara så himla bra med att vara jag. Även om jag försökte bräcka en kompis med att jag var bättre idag, så tror jag inte ens att jag övertygade mig själv. Känns gött att ha så höga tankar om sig själv.

Men nej, skärpning (hur ofta behöver jag inte säga det?). Helgen kommer att bli bäst på länge, om jag bara tar mig samman, och jag har inget jobbigt i skolan fram tills dess. Så nu ska jag bara sätta mig och vänta på skolfotot, som några redan fått. Jag tycker att jag blev skitsnygg, och det har jag aldrig tyckt förut (kan bero på att jag egentligen inte ser mig som snygg, men ändå). Jag får väl glädjas över det lilla. Och jo, om ingen räknar ut det, så är det min kära klass vi ser på bilden.

À bientôt!

/HM