Hanna

Den senaste veckan har jag varit på så konstigt humör. Ena sekunden är jag glad, sällskapssjuk och kramig, i nästa hatar jag allt och alla och vill på riktigt nita folk som irriterar mig. Det går lite upp och ner. I fredags (hjälp, det var ju igår!) så gick jag och hade gråten i halsen hela förmiddagen. Jag fick verkligen kämpa för att inte låta tårarna svämma över. En faktor bakom denna känsliga förmiddag (förutom den uppenbara) är min underbara kompis som är sådär underbart nykär och som tillbringade en hel kväll med att sms gulliga små meddelande fram och tillbaka till den här killen. Yey, det hjälpte mig verkligen att inte känna mig så ensam.

Varför måste jag må så dåligt av det här? Visserligen befinner sig mitt hjärta på andra sidan klotet, men jag kan ju prata med honom ändå. Och se honom. Det är bara röra honom som jag inte kan... och det blir ju det jag saknar mest då. En varm kram, som verkligen värmer hela vägen inifrån. Nog för att jag tycker om att bli kramad av mina goa vänner, men egentligen mår jag nästan sämre av dem, för då tänker jag bara på hur mycket en kram egentligen kan betyda.

Jag orkar inte må såhär dåligt.

/HM