Hanna

Igår morse svepte en tsunami in över Japan och dödade gud vet hur många. Nu ligger siffrorna på 1700 och de kommer bara att öka. Idag skedde en explosion i ett kärnkraftverk till följd av jordbävningen. Vi har inte hört det sista från den här katastrofen.

Igårkväll skedde en frontalkrock mellan två bilar mellan Bollebygd och Hindås. I den ena bilen fanns fyra tjejer i 20-årsåldern, varav tre inte överlevde.

Dessa två händelser är egentligen inte jämförbara, ändå är det den senare som har fått mig att vanka av och ann i oro hela förmiddagen, sökandes efter vilka det rörde sig om. Nu är jag fylld med en konstig blandning av känslor; lättnad över att ingen av de inblandade var någon som jag kände personligen, men ändå en stor sorg över att något så hemskt kan ske. Ingen ska behöva förlora en vän, en dotter eller en syster på det här sättet.
Ingen.

Ännu en känsla dröjer sig kvar; det hade lika gärna ha kunnat vara jag. Jag som satt där i bilen som krockade. När detta händer så nära, både geografiskt och åldersmässigt, blir det så mycket mer verkligt än en tsunami på andra sidan jordklotet.

Idag hålls ett öppet hus i Bollebygd, för alla som behöver stöd i den här sorgen. Jag kommer inte gå dit, men jag kan ändå säga och mena detta:

Jag känner med alla som har drabbats av den här sorgen.
Vila i frid ♥

.